Jees. Tillbaka i fädernelandet över jullovet. Om än knappt. Tentveckan och således även terminen tog slut torsdag 17.12, så flyget var bokat till dagen efter. Ta tåget ner till London, sova på vandrarhem precis brevid Paddington, tåg ut till fältet. Enkelt tycker man, men icke. Vädergudarna beslöt sig för att bjuda på finskt novemberväder. Snöyra, kom kanske 5cm över natten, och kring 0 grader. England i kaos och panik. Gatwick hade flera landningsbanor stängda tills ganska sent på morgonen, Luton var ännu värre. Till all lycka var Heathrow mer eller mindre opåverkat. Vissa flyg var bara lite försenat. Mitt var uppskjutet med ungefär en timme. Ingen panik där heller tycker man, men lägger man till köer, lämmeltåg, folk utan bondförnuft - det vill säga kvantfysiker som gömt allt de vill se i säkerhetskontrollen längst under i handbagaget, inte gräver fram det förrän de är på vippen att skyffla lådan genom röntgenmaskinen och sedan spenderar ett antal minuter på att gräva ner skiten i väskan igen - och faktum att man borde hinna byta flyg i Oslo så har man sig en liten skalpskrapare på gång. Hann sist och slutligen med flyget från Gardemoen, men rinkan gjorde det inte. Julklapparna är med andra ord ute och kollar på världen lite nu. Har inte heller alltför mycket rena kläder. En byrålåda full med gamla bögisar fulla med hål nog. Nåja, det är inte jag som får traumor av det.
Tiden efter senaste inlägget och fram till ovanvarande stycke gick ganska långt åt till tentläsning och försök därtill. Hittade även en playstation 2:a, en plastjulgran och ett dragspel av alla ohelga instrument på vinden. PS2:an och julgranen gav en hel del underhållning. Dragspelet närmast mardrömmar om dansbandsmusik.
I övrigt börjar saker falla på sin plats. Lär bli helt...snärtigt att åka tillbaka ^^
lördag 19 december 2009
fredag 4 december 2009
MoS
Underligt hur man får tiden att gå, fast det inte finns överdrivet mycket att göra här i byn. Händelseförloppet sen Guy Fawkes' - remember, remember the fifth of November - har varit relativt långt det samma. Mitt i veckan iaf. Skola, fotboll, volley, international dinners och till studentpuben på fredagar verkar vara ganska satt i sten vid det här laget. Tack och lov är veckosluten lite omväxlande ändå :P
Ett par lugnare veckoslut i Milton Keynes var något av en uppvärmning för förra veckoslutet. När spanjorerna åkte till Dublin - på en torsdag, vilket inte gick ihop med vår läsordning - åkte George, Nacho och jag ner till London med Sabina. Visade sig att Sabinas morsa fått nys om att vi tre skulle vara i stan över veckoslutet och bo på vandrarhem ute i Greenwich - vadå långt borta, tar bara nästan lika länge att komma in till centrum som tåget från Milton Keynes - tack vare att en del människor är lite mañana med att bestämma sig. Prompt lär hon ha börjat kocka och fixat så hon kunde hänga hos sitt ex över veckoslutet. Så när vi visar oss på trappan blir vi uppskyfflade på vinden av en bastant äldre polska, beordrade att sova där och att äta upp hennes mat. Ganska bra arrangemang, från vår synvinkel iaf, i och med att hela sjacket nu var i samma hus, istället för cirka hälften och hälften i olika ändar av stan. Maten var helt intressant också. Blandning mellan irakiskt och polskt.
Fredag - på pub relativt nära huset tills stället stängde. Mulled Wine glöggrundan till ära.
Lördag - Vakna sent, yra iväg till British Museum, kolla på random grejer. Tog halva dagen. Power nap på loftet, träffa Sabinas kompis Pippa - vilket tydligen är ett helt acceptabelt smeknamn för Philippa, det betyder ju ändå bara skumma saker på svenska och grekiska - och fixa iväg sig till Ministry of Sound. MoS är otvivelaktigt ett av de bättre ställena någonsin. Inte ens överdrivet dyrt att komma in. £6 inträde och £2 narikka före midnatt, £10 inträde efter. Packat med folk, knappt några britter med stereotypt kasst utseende alls. Fyra olika salar, alla med egen DJ. Flängde runt till höger och vänster där tills ungefär 5 på morgonen. I det här skedet tyckte Nacho att vi skulle gå tillbaka till Sabinas. Tog en stund att övertyga honom om att han nog inte vill göra det. Misstänker att han inte var helt övertygad förrän det visade sig att taxituren tog uppemot en halvtimme...utan trafik. Turligt nog var det en svart, inte enbart för att chauffören var från Karibien, taxi med på förhand bestämd taxa, för vi hade inte tillräckligt kontanter och åkte på sightseeing genom Portobello Market mitt i natten. Klockan var väl typ 6 på morgonen när vi väl var tillbaka. Alla utom personer invanda med studielivet i Åbo tyckte att det var helt otroligt hur vi kunde ha varit ute och festat så länge. Misstänker att de trodde att jag drar historier för dem när jag berättade om hur det går till på årsfestveckoslut.
Söndag – Slappase med lite shopping längs Oxford och Regent Street. Skulle ha blivit mer shoppas om vi inte hade gått in i Hamley's. Vi skulle bara söka efter björnar åt Nacho, men det slutade med att vi blev utslängda då ställte stängde. Jelly Bellies från andra våningen rekommenderas, även om de är ”något” dyra för £2/100g.
Pro tip: För lite längre gulejer i London lönar det sig att skaffa ett Oyster Card. Lite som ett busskort för tunnelbanan. Billigare att åka – kring £1 istället för £4 för en enkel - och man behöver inte köpa en biljettjävel varje gång.
Ett par lugnare veckoslut i Milton Keynes var något av en uppvärmning för förra veckoslutet. När spanjorerna åkte till Dublin - på en torsdag, vilket inte gick ihop med vår läsordning - åkte George, Nacho och jag ner till London med Sabina. Visade sig att Sabinas morsa fått nys om att vi tre skulle vara i stan över veckoslutet och bo på vandrarhem ute i Greenwich - vadå långt borta, tar bara nästan lika länge att komma in till centrum som tåget från Milton Keynes - tack vare att en del människor är lite mañana med att bestämma sig. Prompt lär hon ha börjat kocka och fixat så hon kunde hänga hos sitt ex över veckoslutet. Så när vi visar oss på trappan blir vi uppskyfflade på vinden av en bastant äldre polska, beordrade att sova där och att äta upp hennes mat. Ganska bra arrangemang, från vår synvinkel iaf, i och med att hela sjacket nu var i samma hus, istället för cirka hälften och hälften i olika ändar av stan. Maten var helt intressant också. Blandning mellan irakiskt och polskt.
Fredag - på pub relativt nära huset tills stället stängde. Mulled Wine glöggrundan till ära.
Lördag - Vakna sent, yra iväg till British Museum, kolla på random grejer. Tog halva dagen. Power nap på loftet, träffa Sabinas kompis Pippa - vilket tydligen är ett helt acceptabelt smeknamn för Philippa, det betyder ju ändå bara skumma saker på svenska och grekiska - och fixa iväg sig till Ministry of Sound. MoS är otvivelaktigt ett av de bättre ställena någonsin. Inte ens överdrivet dyrt att komma in. £6 inträde och £2 narikka före midnatt, £10 inträde efter. Packat med folk, knappt några britter med stereotypt kasst utseende alls. Fyra olika salar, alla med egen DJ. Flängde runt till höger och vänster där tills ungefär 5 på morgonen. I det här skedet tyckte Nacho att vi skulle gå tillbaka till Sabinas. Tog en stund att övertyga honom om att han nog inte vill göra det. Misstänker att han inte var helt övertygad förrän det visade sig att taxituren tog uppemot en halvtimme...utan trafik. Turligt nog var det en svart, inte enbart för att chauffören var från Karibien, taxi med på förhand bestämd taxa, för vi hade inte tillräckligt kontanter och åkte på sightseeing genom Portobello Market mitt i natten. Klockan var väl typ 6 på morgonen när vi väl var tillbaka. Alla utom personer invanda med studielivet i Åbo tyckte att det var helt otroligt hur vi kunde ha varit ute och festat så länge. Misstänker att de trodde att jag drar historier för dem när jag berättade om hur det går till på årsfestveckoslut.
Söndag – Slappase med lite shopping längs Oxford och Regent Street. Skulle ha blivit mer shoppas om vi inte hade gått in i Hamley's. Vi skulle bara söka efter björnar åt Nacho, men det slutade med att vi blev utslängda då ställte stängde. Jelly Bellies från andra våningen rekommenderas, även om de är ”något” dyra för £2/100g.
Pro tip: För lite längre gulejer i London lönar det sig att skaffa ett Oyster Card. Lite som ett busskort för tunnelbanan. Billigare att åka – kring £1 istället för £4 för en enkel - och man behöver inte köpa en biljettjävel varje gång.
tisdag 17 november 2009
Jo att
EDIT: Bloggers förhandsgranskning ljuger för mig, därför blir det lite bild- och bildtextslalom. Orkar inte fixa.
Kamera. Fixad. Tog bara två månader. Lär börja dyka upp bilder anefter som de tas. Tills vidare har jag bara bilder inifrån huset. Säkert kommer de till nytta också.
Höstlovet var något av ett misslyckande. Blidde ingen resa till Liverpool. Bulgaren hade problem med sin KELA-stödsmotsvarighet och hade således inte råd, sedan backade ena spanjoren ur för att han tyckte att det var för dyrt och efter det började dominobrickorna vippa.
Bjud inte hem medelhavsfolk kring mattider utan att påpeka att du inte har tänkt bjuda dem på mat. På grund av ovanstående dominoeffekt spelades det Wii in unserem Lebensraum (Living room, fniss) en eftermiddag. Blev ett jävla tjattras när det kom fram att jag bara hade chips och dylikt och ingen mat. Snygg liten kulturkrock där. Dagarna efter var köksfest på
köksfest
och lite Guy Fawkes, blandat med mat typisk för våra respektive länder.
Annars inget nytt från västfronten. Ingen gillar salmiak. Skumt sjack.
Lebensraum ^
<- Kök
Mitt rum ->
But wait...there's more
<- Men inte så mycket
Otroligt nog har vi inte heltäckande matta i badrummet ->
Kamera. Fixad. Tog bara två månader. Lär börja dyka upp bilder anefter som de tas. Tills vidare har jag bara bilder inifrån huset. Säkert kommer de till nytta också.Höstlovet var något av ett misslyckande. Blidde ingen resa till Liverpool. Bulgaren hade problem med sin KELA-stödsmotsvarighet och hade således inte råd, sedan backade ena spanjoren ur för att han tyckte att det var för dyrt och efter det började dominobrickorna vippa.
Bjud inte hem medelhavsfolk kring mattider utan att påpeka att du inte har tänkt bjuda dem på mat. På grund av ovanstående dominoeffekt spelades det Wii in unserem Lebensraum (Living room, fniss) en eftermiddag. Blev ett jävla tjattras när det kom fram att jag bara hade chips och dylikt och ingen mat. Snygg liten kulturkrock där. Dagarna efter var köksfest på
köksfest
och lite Guy Fawkes, blandat med mat typisk för våra respektive länder.Annars inget nytt från västfronten. Ingen gillar salmiak. Skumt sjack.
Lebensraum ^
<- Kök
Mitt rum ->
But wait...there's more
<- Men inte så mycket
Otroligt nog har vi inte heltäckande matta i badrummet ->
tisdag 27 oktober 2009
Medelhavsmentalitet
Första officiella besöket avklarat. Föräldrarna och syskonen tittade förbi på ett förlängt veckoslut. Stundvis extremdaltande, men det är iofs helt normalt. Premier League-match och turistas i centrala London. Snart kan man nästan påstå att man hittar där. Åtminstone mellan Hyde Park, Covent Garden, the Mall och Oxford Street...vilket är ungefär ett kvarter...i en miljonstad.
Ordnade paintball med gänget förra veckoslutet (24.10). Alla världens Project Managementkurser någonsin kan inte förbereda en på verkligheten dock. Tydligen är det i deras kulturer helt ok att ändra sig efter kontorstid typ dagen före det beger sig - ok, det var nu inte så att alla gjorde det - och att bjuda in mer folk utan att först meddela andra om sina planer. Till följd av föregående företeelser genomgick deltagarlistan fler och större förändringar än Lindsay Lohan på crackkur och det på en kortare tid än den årliga standardavvikelsen på en jävla atomklocka. Sen är folk borttappade så fort GPS:en inte kan hjälpa till längre. Det hjälps inte att vissa kan peka ut på en karta precis var man är och lugnt och resonligt redogör ett par olika sätt att hitta rätt avtag. Nej, man ska vara tafatt och handfallen och måste ringa till höger och vänster för att få veta ungefär samma sak. Ibland är man tacksam för att det i lågstadiet ansågs vara en bra idé att lära kläpparna läsa kartor och skicka ut dem i skogen till ett specifikt träd på läsidan av tredje kullen öster om Mount Doom och åter före lunch. Sist och slutligen var lika nätt som det brukar då man väl var på plats och säkert har man nytta av lärdomarna gällande "spanjorshantering" i framtiden.
Påminn mig om att berätta för Denna att de har något som påminner om Kollektivet här. Ett, tills vidare odefinierat, antal studerande som bor i ett hus en bit norr om byn och campusområdet. Var fest där i lördags. En hel del folk - eller så verkade det bara så för att engelska hus är...kompakta - vilket antyder att läget kanske inte är helt hopplöst på den fronten trots allt. Tappade rösten i alla fall.
Durr, borde hitta på något att göra på höstlovet om en dryg vecka.
Ordnade paintball med gänget förra veckoslutet (24.10). Alla världens Project Managementkurser någonsin kan inte förbereda en på verkligheten dock. Tydligen är det i deras kulturer helt ok att ändra sig efter kontorstid typ dagen före det beger sig - ok, det var nu inte så att alla gjorde det - och att bjuda in mer folk utan att först meddela andra om sina planer. Till följd av föregående företeelser genomgick deltagarlistan fler och större förändringar än Lindsay Lohan på crackkur och det på en kortare tid än den årliga standardavvikelsen på en jävla atomklocka. Sen är folk borttappade så fort GPS:en inte kan hjälpa till längre. Det hjälps inte att vissa kan peka ut på en karta precis var man är och lugnt och resonligt redogör ett par olika sätt att hitta rätt avtag. Nej, man ska vara tafatt och handfallen och måste ringa till höger och vänster för att få veta ungefär samma sak. Ibland är man tacksam för att det i lågstadiet ansågs vara en bra idé att lära kläpparna läsa kartor och skicka ut dem i skogen till ett specifikt träd på läsidan av tredje kullen öster om Mount Doom och åter före lunch. Sist och slutligen var lika nätt som det brukar då man väl var på plats och säkert har man nytta av lärdomarna gällande "spanjorshantering" i framtiden.
Påminn mig om att berätta för Denna att de har något som påminner om Kollektivet här. Ett, tills vidare odefinierat, antal studerande som bor i ett hus en bit norr om byn och campusområdet. Var fest där i lördags. En hel del folk - eller så verkade det bara så för att engelska hus är...kompakta - vilket antyder att läget kanske inte är helt hopplöst på den fronten trots allt. Tappade rösten i alla fall.
Durr, borde hitta på något att göra på höstlovet om en dryg vecka.
onsdag 14 oktober 2009
El debutante
Jävla spanjorer. De är överallt. Hälften av gänget man hänger med, stora delar av fotbollslaget och till råga på allt var ungefär varannan vi mötte i London förra veckoslutet spanjor. Annars är de nog helt ok som människor, även om de och grekerna tydligen har fel form på käken för att kunna uttala finska och svenska skapligt. Hyvää yötä och öitä har aldrig låtit så fel. Mitt förnamn har de däremot inga större problem med, till skillnad från britterna. Vissa uttalar det så det, i mina öron, låter som 'Jörgem'.
Dalla omkring i London med en grupp på närmare 10 pers, varav större delen saknar lokalsinne och har noll hum om väderstreck. I alla fall om planen är att se större delen av stans sevärdheter. Det slutade med att vi hann med 3-4 sevärdheter på nästan 12 timmar. Fast man lär ju nog hinna hänga en del i London ännu.
Fotbollsdebut och 6-5 vinst över Stafford Uni idag. Detta trots en skakig inledning från undertecknad. Ifall dagens match fungerar som måttstock så lär nivån ligga kring finsk division 4. Möjligen aningen högre. Passar mig helt bra. Borde innebära att jag lugnt kan försöka ta plats i laget.
Dalla omkring i London med en grupp på närmare 10 pers, varav större delen saknar lokalsinne och har noll hum om väderstreck. I alla fall om planen är att se större delen av stans sevärdheter. Det slutade med att vi hann med 3-4 sevärdheter på nästan 12 timmar. Fast man lär ju nog hinna hänga en del i London ännu.
Fotbollsdebut och 6-5 vinst över Stafford Uni idag. Detta trots en skakig inledning från undertecknad. Ifall dagens match fungerar som måttstock så lär nivån ligga kring finsk division 4. Möjligen aningen högre. Passar mig helt bra. Borde innebära att jag lugnt kan försöka ta plats i laget.
onsdag 7 oktober 2009
Beerfest
Nyss hemkommen från Bedford Beer & Cider Festival sitter man och luktar illa. De dricker skumma saker här. Testade på en cider, som luktade gamla sockor och smakade något helt annat, och på en "Real Ale" som hette Keltik Magik. Folk var förvånansvärt sedliga med hemmaplansmått mätt. Nog för att någon klagat på ölen över hela golvet i ett av toalettbåsen. Passade också på att utöka bekanta-britterkvoten med 3 pers. Börjar närma mig 15st snart. Nästan en bedrift värd en medalj det.
Idrotten här är på en snäppet högre nivå än vid ÅA. Gick på en volleyträning tidigare i veckan och fick höra att min teknik är lite...grov. Första gången på länge som man hade muskelvärk dagen efter också. Kan bli riktigt prima där, så länge som det inte skär sig alltför grovt med fotbollen. Antagligen kommer faktum att alla matcher i alla sporter är inbokade på onsdagar längs skolåret att bli lätt enerverande.
Beach Party, London^2, fotbollsmatch (antagligen), paintball o.dyl. på kommande
Idrotten här är på en snäppet högre nivå än vid ÅA. Gick på en volleyträning tidigare i veckan och fick höra att min teknik är lite...grov. Första gången på länge som man hade muskelvärk dagen efter också. Kan bli riktigt prima där, så länge som det inte skär sig alltför grovt med fotbollen. Antagligen kommer faktum att alla matcher i alla sporter är inbokade på onsdagar längs skolåret att bli lätt enerverande.
Beach Party, London^2, fotbollsmatch (antagligen), paintball o.dyl. på kommande
lördag 3 oktober 2009
Britain's got no talent
Tja, förutom Stavros Flatley då, men det är lite annan sorts begåvning. På puben var det däremot lite tunnsått igår. Har fortfarande förhoppningar där, då några utbildningar börjar först nu på måndag. Dessutom stänger puben redan 0200 - på en fredag. Måste helt klart lära känna någon med en efterfestvänlig campuskorridor för det här går inte för sig. Speciellt inte när det tar en stund att ta sig till puben och jappen som oftast lär hänga med härifrån är, om stereotyperna gällande spanjorer håller, lite mañana.
Underligt nog har det inte regnat ännu. Brittiska öarna uppfann som uppfann fenomenet med regnväder och allt. Inget man ska klaga på dock. Det här är säkert bara ansatsen och lugnet före stormen.
Borde åka någonstans nästa veckoslut.
På tal om potäter så är det något komiskt med en halvskallig tysk, med ett maniskt blinkande högeröga och en glipa mellan framtänderna som på något vis förvränger alla s-ljud, som talar sig varm över potentiell kolonisering av Mars och Venus 500 år in i framtiden. Själv är man ju perfekt, vilket känns ganska lugnande.
Underligt nog har det inte regnat ännu. Brittiska öarna uppfann som uppfann fenomenet med regnväder och allt. Inget man ska klaga på dock. Det här är säkert bara ansatsen och lugnet före stormen.
Borde åka någonstans nästa veckoslut.
På tal om potäter så är det något komiskt med en halvskallig tysk, med ett maniskt blinkande högeröga och en glipa mellan framtänderna som på något vis förvränger alla s-ljud, som talar sig varm över potentiell kolonisering av Mars och Venus 500 år in i framtiden. Själv är man ju perfekt, vilket känns ganska lugnande.
torsdag 1 oktober 2009
The circle is complete
Sista kämppisen anlände idag. He is from E spain. Jo, det ska vara ett mellanslag där för det är så de uttalar det. Hans för tillfället något svårförståteliga engelska undantaget så verkar han också reko. Av allt att döma har jag haft ganska bra tur med kämppisar. Brukar sägas att det alltid finns en idiot i rummet. Kan du inte se en, ska du ta dig en titt i spegeln, men oh well.
Hittade en potentiell skolväg över åkrarna också. Den går tvärs genom buskar, diken och fårskit, men den är iaf långt från allt vad bilar heter. Dock finns det en liten risk för att bli träffad en felande nybörjarpilot i en Cessna, men det är smällar man får ta när man genar som en gud. Spanjorerna och pseudobritten som hängde med på upptäcktsfärden var inte så imponerade av det hela. Det var lite för naturnära tydligen. Klent sjack.
Hittade en potentiell skolväg över åkrarna också. Den går tvärs genom buskar, diken och fårskit, men den är iaf långt från allt vad bilar heter. Dock finns det en liten risk för att bli träffad en felande nybörjarpilot i en Cessna, men det är smällar man får ta när man genar som en gud. Spanjorerna och pseudobritten som hängde med på upptäcktsfärden var inte så imponerade av det hela. Det var lite för naturnära tydligen. Klent sjack.
söndag 27 september 2009
Stardate 20090927,83
Tjaha, så imorgon börjar det "på riktigt". Vet typ vart jag ska ta mig på måndag morgon, men sen är det lite jobbigare. Läsordningen man fick på mailen hade en nio dagars vecka, vilket är minst sagt förbryllande. Fick dock klart för mig att jag har ungefär en vecka ledigt i november (9-16.11) och borde ha jullov 20.12-5.1.
Kämppisen från London - Joanne - anlände idag. Var på vippen att hälsa henne med "ARRR, matey" när jag såg skattkistorna hon packat grejerna i. Verkar helt ok hon också.
Skaffade cykel i Bedford igår också. Trampade tillbaka genom byarna och märkte att det var aningen längre än jag trodde. Hann nästan ångra att jag inte tåg en buss/taxi. Hamnade mitt i något slags cykelrace också vilket ledde till ett intressant läge i sista backen före byn. Bestämde mig dock för att inte försöka utmana desto mer och hoppade åt sidan
Kämppisen från London - Joanne - anlände idag. Var på vippen att hälsa henne med "ARRR, matey" när jag såg skattkistorna hon packat grejerna i. Verkar helt ok hon också.
Skaffade cykel i Bedford igår också. Trampade tillbaka genom byarna och märkte att det var aningen längre än jag trodde. Hann nästan ångra att jag inte tåg en buss/taxi. Hamnade mitt i något slags cykelrace också vilket ledde till ett intressant läge i sista backen före byn. Bestämde mig dock för att inte försöka utmana desto mer och hoppade åt sidan
fredag 25 september 2009
Freedooooom
Ok, så den här byn är definitivt liten och då menar jag inte bara till invånarantalet. Husen, gatorna, dörrarna på vissa hus, nästan allt.
Ser inte ut att råka ut för chavkämppisar. En skotte, en från London och en spanjor. Börjar ha ett antal accenter och dialekter att välja på där och då har jag inte träffat någon utanför huset än. Tror jag har en spanjor som ska flytta ut som bor här tills hon flyttar om ett par dagar också, men jag är inte säker. Hon är borta större delen av dagarna, kommer tillbaka säger "heey" och försvinner in på rummet. Ska inte medelhavsfolken vara löjligt sociala?
Läste i någon broschyr om utbyten att man kommer att genomgå tre-fyra faser då man flyttar utomlands. Först borde man vara som nykär och tycka att allt är lysande. Sedan ska man tappa nerverna på allt som inte är som hemma för att slutligen bara acceptera faktum och anpassa sig. Tror jag har skippat den första fasen :P
-Varför har man inte blandare på kranarna? Ska man faktiskt vara tvungen att lägga i proppen och blanda ljummet vatten i lavoaren?
-Varför kan man inte justera vattenflödet och -värmen skilt?
-Varför måste jag ha en nyckel för att låsa upp dörren inifrån?
-Vaför är trottoarerna en dryg axelbredd breda och varför finns det inget icke-hälsovådligt sätt att gå till uni?
-Vad är poängen med att ha smala gator och ändå låta folk parkera på vardera sida av vägen, vilket i praktiken leder till att man kan åstadkomma en trafikstockning med bara två bilar?
-Varför är själva borsten på diskborsten lika stor som en 2€?
-Vad är det för fel på osthyvlar?
-Varför har halva garaget en heltäckande matta?
Inga problem jag förlorar sömn på direkt. Det stör mig mera att jag inte har möjlighet att utnyttja en till synes gapande stor marknadsöppning. En VVS-firma med lite finska produkter skulle kunna tälja guld med träkniv här. Oh well.
Ser inte ut att råka ut för chavkämppisar. En skotte, en från London och en spanjor. Börjar ha ett antal accenter och dialekter att välja på där och då har jag inte träffat någon utanför huset än. Tror jag har en spanjor som ska flytta ut som bor här tills hon flyttar om ett par dagar också, men jag är inte säker. Hon är borta större delen av dagarna, kommer tillbaka säger "heey" och försvinner in på rummet. Ska inte medelhavsfolken vara löjligt sociala?
Läste i någon broschyr om utbyten att man kommer att genomgå tre-fyra faser då man flyttar utomlands. Först borde man vara som nykär och tycka att allt är lysande. Sedan ska man tappa nerverna på allt som inte är som hemma för att slutligen bara acceptera faktum och anpassa sig. Tror jag har skippat den första fasen :P
-Varför har man inte blandare på kranarna? Ska man faktiskt vara tvungen att lägga i proppen och blanda ljummet vatten i lavoaren?
-Varför kan man inte justera vattenflödet och -värmen skilt?
-Varför måste jag ha en nyckel för att låsa upp dörren inifrån?
-Vaför är trottoarerna en dryg axelbredd breda och varför finns det inget icke-hälsovådligt sätt att gå till uni?
-Vad är poängen med att ha smala gator och ändå låta folk parkera på vardera sida av vägen, vilket i praktiken leder till att man kan åstadkomma en trafikstockning med bara två bilar?
-Varför är själva borsten på diskborsten lika stor som en 2€?
-Vad är det för fel på osthyvlar?
-Varför har halva garaget en heltäckande matta?
Inga problem jag förlorar sömn på direkt. Det stör mig mera att jag inte har möjlighet att utnyttja en till synes gapande stor marknadsöppning. En VVS-firma med lite finska produkter skulle kunna tälja guld med träkniv här. Oh well.
onsdag 23 september 2009
Leaving on a jet plane, will be back when Santa Claus is coming to town
Avfärd imorgon. Tror inte det sjunkit in helt ännu. Kan bero på att det är en större grej än jag kan få huvudet runt, samtidigt som det inte är så otroligt märkvärdigt. Filosofisch
Hittills har allt gått förvånansvärt smidigt. Till synes åtminstone. Allt i klädväg som behövs kritiskt nerpackat. Passet hittades på hangardäcket på ett av mina hangarfartyg. Har en lägenhet och lär till och med få skjuts från Bedford av hyresvärden. Blir säkert visakortet som orsakar problem, eller så visar det sig att jag bord med chavs.
Jonej Gösta, no farr vi så kottana strittar
Hittills har allt gått förvånansvärt smidigt. Till synes åtminstone. Allt i klädväg som behövs kritiskt nerpackat. Passet hittades på hangardäcket på ett av mina hangarfartyg. Har en lägenhet och lär till och med få skjuts från Bedford av hyresvärden. Blir säkert visakortet som orsakar problem, eller så visar det sig att jag bord med chavs.
Jonej Gösta, no farr vi så kottana strittar
söndag 12 april 2009
You're not allowed to pour alcohol into the ladies
Tidig väckning på lördagen. Mycket att göra och se. Vår värd, Brad Berry, hängde med och visade oss till korsningen Milwaukee St - North Damen St. Tror området heter Winchester eller så. Finns en hel del butiker och dylikt att kolla på där. På grund av amerikanernas tendens att samla alla butiker med samma varor på samma ställen sökte vi efter en kafeteria i ungefär en halvtimme. Delade upp oss i två för att göra allt lite smidigare. Bestämde rendezvous vid Damen and Armitage, men då det slutligen begav sig kom jag och Denna ihåg att det var Milwaukee och Armitage, vilket skapade smärre problem eftersom Hannas prepaid var torr och Brads telefon var ovän med utomrikiska numror. Löste sig ändå. Kollade på De Pauls campusområde påväg till lunch. Käkade mexikanskt. Agua Horchada är ganska bra skit.
Efter lunch åkte vi ner till Downtown och yrade runt lite mer. Gick i några butiker till och bekräftade vår tidigare teori om att folk antingen har annan form, eller föredrar annorlunda snitt på kläderna här. Skjortor som sitter helt bra över axlarna har tillräckligt mycket löst kring kroppen för att räcka till en ny skjorta. Shorts och byxor sitter lite liknande. Kanske man ska köpa på växten liksom.
Kollade också på Water Tower Place och utsidan av Hancock Building. Planen var från början att åka upp till baren på 95:e våningen och sitta där en stund, men tydligen var det för dyrt för jag fick inte med de två andra på projektet. Åkte tillbaka ut till huset nära Wrigleyville. Diskuterade kvantfysik och romerska taxametrar, åt thai take out och åkte till en pub kring 0100. Kollade på Wrigley Field i nattmörkret.
Topicen är ett broken english-citat av Hanna från minisitzen vi fixade i Montreal idag (söndag). Mer om det i nästa inlägg
Efter lunch åkte vi ner till Downtown och yrade runt lite mer. Gick i några butiker till och bekräftade vår tidigare teori om att folk antingen har annan form, eller föredrar annorlunda snitt på kläderna här. Skjortor som sitter helt bra över axlarna har tillräckligt mycket löst kring kroppen för att räcka till en ny skjorta. Shorts och byxor sitter lite liknande. Kanske man ska köpa på växten liksom.
Kollade också på Water Tower Place och utsidan av Hancock Building. Planen var från början att åka upp till baren på 95:e våningen och sitta där en stund, men tydligen var det för dyrt för jag fick inte med de två andra på projektet. Åkte tillbaka ut till huset nära Wrigleyville. Diskuterade kvantfysik och romerska taxametrar, åt thai take out och åkte till en pub kring 0100. Kollade på Wrigley Field i nattmörkret.
Topicen är ett broken english-citat av Hanna från minisitzen vi fixade i Montreal idag (söndag). Mer om det i nästa inlägg
lördag 11 april 2009
Håll i hattn och ta en kaffe. Det här blir en lång en...
Onsdagen gick ganska långt som vi tänkt oss. I och för sig hade vi inte planerat något minutprogram heller, så det kunde inte direkt gå fel. Bussresan spenderades på att försöka sova. Chauffören vinglade lite och vägarna i Kanada är inte alltid i bästa skicket. Åkte lika bekvämt som en säck potatis. Vi kom i alla fall fram till Toronto inom utsatt tid. Det vill säga typ 6 på morgonen.
Åt morgonmål på McDonald's. (When in Rome...) Sedan tog vi oss ut i kylan för att kolla på saker. Såg stadshuset, något slags torg/park framför stadshuset, ett hus med en Tesla Coil på taket, Central Station, CN Tower och första våningen - kostade typ $25 att åka upp och vi kände oss snåla - och gick sedan ner till hamnen och lurade. Flygfältet ligger på en ö just söderom, så det ser ut som om planen tänker landa på vattnet. Såg tufft ut ungefär två landningar. Tog en kaffe i något slags komplex nere i hamnen och såg typ alla lekisbarn i hela Toronto gå på en balettföreställning på tredje våningen. Efter kaffet gick vi typ västerut mot "Norwegian Park". Den var såpass norsk att där fanns en flagga. Fort York en liten bit därifrån var också en måttlig besvikelse. Vi såg på stället i fem minuter med Denna och visste sedan precis hur vi skulle erövra hela stället med en granatkastare och en Mini Buster - och det finns inget vatten runt fortet. Lunchade i Chinatown. Ganska stort i Toronto. Bussen till Niagara var näst på listan.
Landade i "centrum" på kanadensiska sidan av staden Niagara Falls. Dumpade väskorna i förvaringsboxar - igen - och gick till fallen. Första grejen vi konstaterade var att de faller åt fel håll. Har alltid trott att vattnet rinner söderut, men uppenbarligen rinner det åt rakt motsatt håll. Andra grejen var att fallet som är helt på USA:s sida inte är så stort som man fått för sig. Tredje grejen var att nordamerikanerna tydligen är nöjda med bilderna de tar med sina kameratelefoner. Snälla, ta nu inte bilder av natur och annat jätte häftigt med en kornig kameratelefon. Slutligen konstaterades att Hästskofallen är ganska imponerande. Otrolig mängd vatten det handlar om. Att man blir fuktig på grund av dimman redan på en dryg halv kilometers håll säger kanske en del. Ja, så har de tydligen varit tvungna att uppfinna en fjärde dimension till sitt Niagra Falls-simulatoråk. Fast så är ju vissa filmer "in true 3D" nuförtiden också. Blev utan kontanter efter lunch, vilket var ett litet problem en stund, för alla bankomaterna var allergiska mot Visa. Yrade iväg till klungan med hotell och kasinon uppe på kullen och fick tag i en fungerande bankomat i ett kasino. Dörrvakten gillade Dennas skor - skarpt. Såpass skarpt att han ville köpa dem. Vi tyckte att Denna skulle sälja, men han ville inte gå tillbaka barfota.
Försökte febrilt få tag på vår värd i St Catharines, men vi hittade inget WLAN och han hade gett oss fel telefonnummer. Lyckligtvis hade vi adressen, så vi tog oss dit och dök upp på trappan. Gjorde en liten miss när vi antog att kartan på bussis var skalenlig. Borde ha tänkt på att folk i Nordamerika kanske har lite svårt med att få kilometrarna rätt. Avståndet som till synes var ett par kilometer var tydligen det dubbla. Missödet till trots gick hela visiten finfint. Diskussionerna var möjligen lite på träigare sidan, men så kom vi dit helt utslitna och sent. Han fick hur som haver testa på Salmare, surskorpor och sill med världens lamaste reaktion som resultat. "Mmmeh" sade han.
På torsdag morgon steg vi upp alltför tidigt. Tog taxi till centrum och bussis, för att sedan ta bussen till Buffalo där vi skulle hyra en bil. Korsandet av gränsen tog en liten evighet på grund av en importtysk och någon random kvinna som fick gå ut tillbaka och vänta på en bänk efter första försöket. Till råga på allt kostade det $6. Stöld. På flygfältet hyrde vi världens största lilla bil med världens högljuddaste GPS, körde via "världens största hus" - ett shoppingcenter som vi gav den titeln - där vi såg världens största flagga och världens sorligaste påskhare. Körde sedan mer eller mindre raka vägen till Bowling Green. Stannade egentligen bara för att äta och för att kolla på Lake Erie i Geneva-on-the-Lake, men ändå tog det till 19 förrän vi var framme. Denna tyckte att vi borde öppna Convention Center där och ha the Geneva Convention typ en gång om året. Erie är en tråkig sjö. Den borde brinna lite oftare. Anlände slutligen till Bowling Green, även om vi någonstans mitt i majsåkern lite började tvivla på att det alls fanns en stad med 30 000 pers, varav hälften är universitetsstuderande, där ute. Korsade dock en viadukt och POOF, där var den. Våra värdar där var helt lysande. Sociala och lätta att tas med i allmänhet. Om vi inte har tolkat alla signaler och dylikt helt fel, så var det ömsesidigt. Talade skit med dem en timme medan vi bjöd även dem på surskorpor, sill och Salmare. Josh blev så förtjut i sillen att vi gav honom en hel burk. Krista kunde inte äta det. Gick via en lokal nakkimuija, medelst diskussioner om politik och socialism, till Crystal Castles konserten vi egentligen var där för. Lite kort keikka, men annars bra. Efterfest hos någon studerande på andra sidan gatan. Josh körde IDO-bussen. Efter en dryg timme gick vi tillbaka mot deras. Vek in på en annan efterfest på vägen. Fyratiden till sängs på världens mjukaste heltäckande matta. Skaffade världens mest random souvenir. Josh har skrivit en bok av någon anledning. Köpte en av honom och hade honom att signera den. Hur många månne har en sån? ^^
Fredagen spenderades ganska långt på att köra upp till Chicago. Yrade in i Bourbon på vägen för namnets skull. De har ett vattentorn som det står 'Bourbon' stort på. Hände inte så hemskt mycket på vägen. Att ha sovit korta nätter ända sedan tisdagen började ta ut sin rätt. Närmare Chicago hände det sedan lite. Såg en flagga som var större än världens största och missade vårt avtag typ två gånger. Fick leka med toll roads. Hittade huset vår värd bor i utan problem, men sen sket det sig. Han hade glömt att påpeka att ringklockan inte funkar, så vi trodde att han antingen inte var hemma eller att vi hade fel adress. Wardrivade lite runt kvarteren och fick tag på WLAN. Fick sedan reda på historien om ringklockan och saker löste sig. Körde bilen till O'Hare och tog EL Train downtown. Kollade på stan ett par timmar och tog turistiga bilder i Millennium Park.
Åt morgonmål på McDonald's. (When in Rome...) Sedan tog vi oss ut i kylan för att kolla på saker. Såg stadshuset, något slags torg/park framför stadshuset, ett hus med en Tesla Coil på taket, Central Station, CN Tower och första våningen - kostade typ $25 att åka upp och vi kände oss snåla - och gick sedan ner till hamnen och lurade. Flygfältet ligger på en ö just söderom, så det ser ut som om planen tänker landa på vattnet. Såg tufft ut ungefär två landningar. Tog en kaffe i något slags komplex nere i hamnen och såg typ alla lekisbarn i hela Toronto gå på en balettföreställning på tredje våningen. Efter kaffet gick vi typ västerut mot "Norwegian Park". Den var såpass norsk att där fanns en flagga. Fort York en liten bit därifrån var också en måttlig besvikelse. Vi såg på stället i fem minuter med Denna och visste sedan precis hur vi skulle erövra hela stället med en granatkastare och en Mini Buster - och det finns inget vatten runt fortet. Lunchade i Chinatown. Ganska stort i Toronto. Bussen till Niagara var näst på listan.
Landade i "centrum" på kanadensiska sidan av staden Niagara Falls. Dumpade väskorna i förvaringsboxar - igen - och gick till fallen. Första grejen vi konstaterade var att de faller åt fel håll. Har alltid trott att vattnet rinner söderut, men uppenbarligen rinner det åt rakt motsatt håll. Andra grejen var att fallet som är helt på USA:s sida inte är så stort som man fått för sig. Tredje grejen var att nordamerikanerna tydligen är nöjda med bilderna de tar med sina kameratelefoner. Snälla, ta nu inte bilder av natur och annat jätte häftigt med en kornig kameratelefon. Slutligen konstaterades att Hästskofallen är ganska imponerande. Otrolig mängd vatten det handlar om. Att man blir fuktig på grund av dimman redan på en dryg halv kilometers håll säger kanske en del. Ja, så har de tydligen varit tvungna att uppfinna en fjärde dimension till sitt Niagra Falls-simulatoråk. Fast så är ju vissa filmer "in true 3D" nuförtiden också. Blev utan kontanter efter lunch, vilket var ett litet problem en stund, för alla bankomaterna var allergiska mot Visa. Yrade iväg till klungan med hotell och kasinon uppe på kullen och fick tag i en fungerande bankomat i ett kasino. Dörrvakten gillade Dennas skor - skarpt. Såpass skarpt att han ville köpa dem. Vi tyckte att Denna skulle sälja, men han ville inte gå tillbaka barfota.
Försökte febrilt få tag på vår värd i St Catharines, men vi hittade inget WLAN och han hade gett oss fel telefonnummer. Lyckligtvis hade vi adressen, så vi tog oss dit och dök upp på trappan. Gjorde en liten miss när vi antog att kartan på bussis var skalenlig. Borde ha tänkt på att folk i Nordamerika kanske har lite svårt med att få kilometrarna rätt. Avståndet som till synes var ett par kilometer var tydligen det dubbla. Missödet till trots gick hela visiten finfint. Diskussionerna var möjligen lite på träigare sidan, men så kom vi dit helt utslitna och sent. Han fick hur som haver testa på Salmare, surskorpor och sill med världens lamaste reaktion som resultat. "Mmmeh" sade han.
På torsdag morgon steg vi upp alltför tidigt. Tog taxi till centrum och bussis, för att sedan ta bussen till Buffalo där vi skulle hyra en bil. Korsandet av gränsen tog en liten evighet på grund av en importtysk och någon random kvinna som fick gå ut tillbaka och vänta på en bänk efter första försöket. Till råga på allt kostade det $6. Stöld. På flygfältet hyrde vi världens största lilla bil med världens högljuddaste GPS, körde via "världens största hus" - ett shoppingcenter som vi gav den titeln - där vi såg världens största flagga och världens sorligaste påskhare. Körde sedan mer eller mindre raka vägen till Bowling Green. Stannade egentligen bara för att äta och för att kolla på Lake Erie i Geneva-on-the-Lake, men ändå tog det till 19 förrän vi var framme. Denna tyckte att vi borde öppna Convention Center där och ha the Geneva Convention typ en gång om året. Erie är en tråkig sjö. Den borde brinna lite oftare. Anlände slutligen till Bowling Green, även om vi någonstans mitt i majsåkern lite började tvivla på att det alls fanns en stad med 30 000 pers, varav hälften är universitetsstuderande, där ute. Korsade dock en viadukt och POOF, där var den. Våra värdar där var helt lysande. Sociala och lätta att tas med i allmänhet. Om vi inte har tolkat alla signaler och dylikt helt fel, så var det ömsesidigt. Talade skit med dem en timme medan vi bjöd även dem på surskorpor, sill och Salmare. Josh blev så förtjut i sillen att vi gav honom en hel burk. Krista kunde inte äta det. Gick via en lokal nakkimuija, medelst diskussioner om politik och socialism, till Crystal Castles konserten vi egentligen var där för. Lite kort keikka, men annars bra. Efterfest hos någon studerande på andra sidan gatan. Josh körde IDO-bussen. Efter en dryg timme gick vi tillbaka mot deras. Vek in på en annan efterfest på vägen. Fyratiden till sängs på världens mjukaste heltäckande matta. Skaffade världens mest random souvenir. Josh har skrivit en bok av någon anledning. Köpte en av honom och hade honom att signera den. Hur många månne har en sån? ^^
Fredagen spenderades ganska långt på att köra upp till Chicago. Yrade in i Bourbon på vägen för namnets skull. De har ett vattentorn som det står 'Bourbon' stort på. Hände inte så hemskt mycket på vägen. Att ha sovit korta nätter ända sedan tisdagen började ta ut sin rätt. Närmare Chicago hände det sedan lite. Såg en flagga som var större än världens största och missade vårt avtag typ två gånger. Fick leka med toll roads. Hittade huset vår värd bor i utan problem, men sen sket det sig. Han hade glömt att påpeka att ringklockan inte funkar, så vi trodde att han antingen inte var hemma eller att vi hade fel adress. Wardrivade lite runt kvarteren och fick tag på WLAN. Fick sedan reda på historien om ringklockan och saker löste sig. Körde bilen till O'Hare och tog EL Train downtown. Kollade på stan ett par timmar och tog turistiga bilder i Millennium Park.
onsdag 8 april 2009
Hockeymåndag och planeringstisdag
Måndagen spenderades ganska långt på att sova länge och på att spana in shoppingcentret under jorden nere i centrum. Av någon anledning finns här en massa bra kläder i alla butiker, men ingen verkar gå med dem. Skumt sjack. Åkte sedan hem via Hannas för att äta lite och sen tillbaka till stan för att kolla på Canadiens - Senators på en pub. Vi måste ha gjort något fel, för den första puben vi gick till var typ tom och på den andra föredrog folk att tala sinsemellan framom att spänt se på matchen. Skumt sjack. Inte gör man så där hemma.
På tisdagen var det dåligt väder, så vi spenderade större delen av dagen på att försöka planera roadtrippen. Ingen biluthyrningsfirma i Montreal gick med på att vi skulle ta en bil till Chicago och lämna den där. Kom fram till att det skulle vara behändigt om vi tog bussen 00:15 ner till Toronto, kollade på stan där ett par timmar, tog nästa buss ner till Niagara och sedan lite tillbaka in i Kanada till killen vi ska sova hos. Couchsurfing är bra grej om man känner sig snål
På tisdagen var det dåligt väder, så vi spenderade större delen av dagen på att försöka planera roadtrippen. Ingen biluthyrningsfirma i Montreal gick med på att vi skulle ta en bil till Chicago och lämna den där. Kom fram till att det skulle vara behändigt om vi tog bussen 00:15 ner till Toronto, kollade på stan där ett par timmar, tog nästa buss ner till Niagara och sedan lite tillbaka in i Kanada till killen vi ska sova hos. Couchsurfing är bra grej om man känner sig snål
måndag 6 april 2009
Östlig roadtrip med koncentrationssvårigheter
Söndagen spenderades även den i bil. Körde till Les Cantons de l'Est eller vad det nu heter. Eastern Townships på skapligare språk.
Ungefär halvvägs dit såg vi ett berg. Tänkte att det säkert är bra utsikt från toppen, så vi körde upp dit. Hittade en gammal skidbacke. Den hade typ två pister och en rostig knapplift, så det lär inte vara så konstigt att den inte var i bruk mer. Regnade istappar och elände i skogen runt oss. När vi kom ner såg vi en skylt som sade "Granby till höger" så vi for dit på en kaffe. Klart man måste ta sig till Granby, i Kanada. Underligt nog kunde ingen svenska där. Ganska omärkvärdigt ställe. I alla fall den biten vi såg. Ja, förutom "björnen på berget" som var ett skumt ställe med dvärgar och saker. Vi vågade ungefär in på parkeringsplatsen, men inte så mycket längre.
Nästa anhalt var Magog. De lär ska ha ett sjöodjur någonstans i sin jättestora sjö. Vi fick inte syn på det. Körde sedan söderut ungefär längs stranden. Gick inte så smidigt alla gånger. En gång hamnade vi på en privat väg mitt i ingenstans. En annan kom vi till ett gammalt kloster. Helt imponerande grej. Trodde klostren dog ut på 1900-talet. Så icke fallet. Tänkte sedan att vi skulle sikta på Owl's Head för att få lite bättre utsikt över sjön. Den lokala utsiktsplatformen var nämligen lite misslyckad, då någon hade byggt ett hus framför den. Owl's Head visade sig vara en skidort endast, så vi svängde av in på en grusväg som gick upp mellan ett par andra berg. Vi kom kanske halvvägs upp till en gryta mellan de två topparna, men sen fick vi inte köra längre. Det bor någon fransk eremit där uppe och Jean-Bob vill inte ha besök. Tror vi. Fanns typ ett vattenfall brevid vägen just där vi stannde för att svänga så det var inte helt i onödan.
Färden fortsatte söderut längs sjön tills vi kom till Mansonville. Där såg Hanna en skylt som påstod att det ynka fem kilometer längs en väg skulle finnas en bro, som väl skulle påminna om något slags bro från en smörig film. Asfalten blev till grus, som blev till tjälskadad lervälling med golfhål här och där. Dessutom var landskapet och husen som taget ur en av Rob Zombies filmer. Vi hittade i alla fall "bron" till slut. Synd bara så fick man inte köra på den, den var precis före en återvändsgränd mitt i ingenstans och man kunde inte gå över den för det var en vägg på andra sidan. I princip var den inte så mycket mer än ett glorifierat picknicktak över en bäck på baksidan av ingenstans. Fiasko, men det var i alla fall tillräckligt spontant för att vara en underhållande grej på det stora hela.
Efter brotrippen körde vi lite längre söderut till Highwater och gränsen till USA. Där stannde vi för att vinka åt folk på andra sidan och för en pisspaus. Sedan körde vi tillbaka mot Montreal. Tog några bakvägar som kändes småskumma i nattmörket. Att enda kanalen på radion körde någon halvfanatisk gudstjänst gjorde inte saken bättre. Sedan kom vi upp över snögränsen och fick in lite mer fiiliskanaler. Hände inte så mycket mer på vägen tillbaka. Klockan var nästan midnatt när vi kom hem igen och odometern stod på 650km efter två dagar.
Ungefär halvvägs dit såg vi ett berg. Tänkte att det säkert är bra utsikt från toppen, så vi körde upp dit. Hittade en gammal skidbacke. Den hade typ två pister och en rostig knapplift, så det lär inte vara så konstigt att den inte var i bruk mer. Regnade istappar och elände i skogen runt oss. När vi kom ner såg vi en skylt som sade "Granby till höger" så vi for dit på en kaffe. Klart man måste ta sig till Granby, i Kanada. Underligt nog kunde ingen svenska där. Ganska omärkvärdigt ställe. I alla fall den biten vi såg. Ja, förutom "björnen på berget" som var ett skumt ställe med dvärgar och saker. Vi vågade ungefär in på parkeringsplatsen, men inte så mycket längre.
Nästa anhalt var Magog. De lär ska ha ett sjöodjur någonstans i sin jättestora sjö. Vi fick inte syn på det. Körde sedan söderut ungefär längs stranden. Gick inte så smidigt alla gånger. En gång hamnade vi på en privat väg mitt i ingenstans. En annan kom vi till ett gammalt kloster. Helt imponerande grej. Trodde klostren dog ut på 1900-talet. Så icke fallet. Tänkte sedan att vi skulle sikta på Owl's Head för att få lite bättre utsikt över sjön. Den lokala utsiktsplatformen var nämligen lite misslyckad, då någon hade byggt ett hus framför den. Owl's Head visade sig vara en skidort endast, så vi svängde av in på en grusväg som gick upp mellan ett par andra berg. Vi kom kanske halvvägs upp till en gryta mellan de två topparna, men sen fick vi inte köra längre. Det bor någon fransk eremit där uppe och Jean-Bob vill inte ha besök. Tror vi. Fanns typ ett vattenfall brevid vägen just där vi stannde för att svänga så det var inte helt i onödan.
Färden fortsatte söderut längs sjön tills vi kom till Mansonville. Där såg Hanna en skylt som påstod att det ynka fem kilometer längs en väg skulle finnas en bro, som väl skulle påminna om något slags bro från en smörig film. Asfalten blev till grus, som blev till tjälskadad lervälling med golfhål här och där. Dessutom var landskapet och husen som taget ur en av Rob Zombies filmer. Vi hittade i alla fall "bron" till slut. Synd bara så fick man inte köra på den, den var precis före en återvändsgränd mitt i ingenstans och man kunde inte gå över den för det var en vägg på andra sidan. I princip var den inte så mycket mer än ett glorifierat picknicktak över en bäck på baksidan av ingenstans. Fiasko, men det var i alla fall tillräckligt spontant för att vara en underhållande grej på det stora hela.
Efter brotrippen körde vi lite längre söderut till Highwater och gränsen till USA. Där stannde vi för att vinka åt folk på andra sidan och för en pisspaus. Sedan körde vi tillbaka mot Montreal. Tog några bakvägar som kändes småskumma i nattmörket. Att enda kanalen på radion körde någon halvfanatisk gudstjänst gjorde inte saken bättre. Sedan kom vi upp över snögränsen och fick in lite mer fiiliskanaler. Hände inte så mycket mer på vägen tillbaka. Klockan var nästan midnatt när vi kom hem igen och odometern stod på 650km efter två dagar.
söndag 5 april 2009
Lite som 300, men en misslyckad variant
Jo, att, men dåå... igår på lördagen gjorde vi en liten road trip ungefär västerut. Hade ju ändå hyrt bilen av en orsak. Snickrade ihop något slags picknickkorg med födoämnen. Ser man endast på viktfördelningen bestod korgen till största delen av Hannas lilla 1,36 kilogram lätta påse med mikromarshmallows. Resten var tydligen de mest kända bagelsen i stan, sallad, diverse grejer att bre på och standardpåläggen korv et ost. I princip hade vi med oss artificiella sötningsmedel och luft - innehållsförteckningen godkänd av resedagbokspanelen.
Eftersom städerna i Nordamerika ganska långt är uppbyggda som rutnät tyckte vi att en karta var onödig. Eller ok, vi hade med oss en grej med några huvudleder som finns i den "grova guiden till Montreal". Bra gick det. Körde över till fastlandet i södra änden av ön. Det lär ha finnas en bra utsikt när man kör över bron. Just var den grå. Inte så bra utsikt. Planen var därefter att ta färjan över floden Ottawa i Hudson till indianreservatet i Oka. Det gick inte så bra. Isarna har inte gått helt här ännu, så färjan är på hyllan tills vidare och hade vi försökt ta isvägen hade vi blivit lite småfuktiga. Blev en ex tempore kaffepaus i Hudsons mesta hippie-eko-feministbutik någonsin. Goda morotsmuffins hade de. Vi är fortfarande inte helt säkra på varför de fnissade åt oss när vi sade att vi ville över floden. Nåja, om något är oklart gällande sånt så skickar vi Denna och tala turistengelska.
Körde längsmed floden tills vi hittade en färja som gick längre upp i floden. Fanns ett ganska stort vattenkraftverk precis brevid, så nördar som vi är så stannde vi och tog lite bilder. På parkeringsplatsen vi valde fanns ett monument över något slags slag mot indianer i Long-Sault. Killen monumentet berättade om hade ca 50 pers mot ungefär 700 indianer. Monumentkillen förlorade alla man, medan indianerna förlorade 19. Lite som 300, men misslyckat.
Vidare mot Oka. Alla vattendrag på vägen var översvämmade. Ganska mycket vatten som flyttar sig när snön töar. Hanna ville ha kaffe på vägen, så vi stannade typ vid första skylt som sade "café". Det var en antikvitetsbutik med en skrämmande medelålders kvinna bakom spakarna. Lite som filmerna där folk bilar genom USA, stannar på nåt lokalt ställe brevid vägen och allt skiter sig. Vi flinade snett och nervöst, köpte kaffe och for vidare fort som attans jävlar. Crazy Cat Lady.
Sedan kom vi plötsligt in i reservatet. Fanns ingen skylt, utan det enda tecknet på detta var att vägrenen var pyntad med små skjul, husvagnar, nakkimuijakiosker och dylikt som blinkade och alla lovade sälja bättre tobak än grannen. Utgående från husen verkar områdets huvudsakliga inkomster komma från tobaksförsäljningen och den går inte så otroligt lysande. Lite sorligt.
Lunchade i själva staden Oka, brevid färjfästet och kyrkan. Böt chaufför och körde vidare. Klockan var relativt mycket i det här skedet så vi rullade tillbaka mot Montreal. Den här gången längsmed västbanken. Tänkte byta till en österled i Laval, ta broarna över floden och sedan ratta norrut längs väg 40. Skulle ha gått helt smidigt om jag inte hade missat typ alla avtag till väg 40, så vi körde tvärs över ön och ut via Longeuil på östra sidan om Montral, kollade runt lite och körde in i stan från öst istället. Det finns inget intressant i Laval eller Longeuil. Överhuvudtaget.
Chillade hos Hanna resten av kvällen.
Eftersom städerna i Nordamerika ganska långt är uppbyggda som rutnät tyckte vi att en karta var onödig. Eller ok, vi hade med oss en grej med några huvudleder som finns i den "grova guiden till Montreal". Bra gick det. Körde över till fastlandet i södra änden av ön. Det lär ha finnas en bra utsikt när man kör över bron. Just var den grå. Inte så bra utsikt. Planen var därefter att ta färjan över floden Ottawa i Hudson till indianreservatet i Oka. Det gick inte så bra. Isarna har inte gått helt här ännu, så färjan är på hyllan tills vidare och hade vi försökt ta isvägen hade vi blivit lite småfuktiga. Blev en ex tempore kaffepaus i Hudsons mesta hippie-eko-feministbutik någonsin. Goda morotsmuffins hade de. Vi är fortfarande inte helt säkra på varför de fnissade åt oss när vi sade att vi ville över floden. Nåja, om något är oklart gällande sånt så skickar vi Denna och tala turistengelska.
Körde längsmed floden tills vi hittade en färja som gick längre upp i floden. Fanns ett ganska stort vattenkraftverk precis brevid, så nördar som vi är så stannde vi och tog lite bilder. På parkeringsplatsen vi valde fanns ett monument över något slags slag mot indianer i Long-Sault. Killen monumentet berättade om hade ca 50 pers mot ungefär 700 indianer. Monumentkillen förlorade alla man, medan indianerna förlorade 19. Lite som 300, men misslyckat.
Vidare mot Oka. Alla vattendrag på vägen var översvämmade. Ganska mycket vatten som flyttar sig när snön töar. Hanna ville ha kaffe på vägen, så vi stannade typ vid första skylt som sade "café". Det var en antikvitetsbutik med en skrämmande medelålders kvinna bakom spakarna. Lite som filmerna där folk bilar genom USA, stannar på nåt lokalt ställe brevid vägen och allt skiter sig. Vi flinade snett och nervöst, köpte kaffe och for vidare fort som attans jävlar. Crazy Cat Lady.
Sedan kom vi plötsligt in i reservatet. Fanns ingen skylt, utan det enda tecknet på detta var att vägrenen var pyntad med små skjul, husvagnar, nakkimuijakiosker och dylikt som blinkade och alla lovade sälja bättre tobak än grannen. Utgående från husen verkar områdets huvudsakliga inkomster komma från tobaksförsäljningen och den går inte så otroligt lysande. Lite sorligt.
Lunchade i själva staden Oka, brevid färjfästet och kyrkan. Böt chaufför och körde vidare. Klockan var relativt mycket i det här skedet så vi rullade tillbaka mot Montreal. Den här gången längsmed västbanken. Tänkte byta till en österled i Laval, ta broarna över floden och sedan ratta norrut längs väg 40. Skulle ha gått helt smidigt om jag inte hade missat typ alla avtag till väg 40, så vi körde tvärs över ön och ut via Longeuil på östra sidan om Montral, kollade runt lite och körde in i stan från öst istället. Det finns inget intressant i Laval eller Longeuil. Överhuvudtaget.
Chillade hos Hanna resten av kvällen.
lördag 4 april 2009
You can go to the little man in the cavern. He will sell you ticket
Gårdagen gick konstigt fort. Vi vaknade i tid för att göra den 45 minuter långa promenaden tvärs genom stan för att äta lunch med Hanna. Hon var måttligt chockad att vi hittade och dök upp på hennes kontor oanmälda. Fast det var inte så svårt. Stod ju "ingenjöörs dess papiiirs" med en stor pil på infoskylten. Lunchen åt vi på trappan till någon stor kyrka nära universitetet. Den var lite sned i förhållande till parken, men utsikten var väl helt ok. En okänd tant från Vancouver, men egentligen Irland, vi körde om i trapporna tyckte att klättringenvar vad som skilde pojkarna från männen. Ok, sade vi och lämnade henne i fartdammet.
Hyrde en bil och hjälpte Hanna flytta lite. Tänkte också att jag skulle skaffa ett par lättare skor. Har nämligen kört med fyrhjulsdrift hela resan. Det gick inte riktigt som planerat. Först hittade jag inte metrostationen jag skulle ta. När jag väl kommit ner på stationen var där så varmt att man blev svettig. När jag kom ut från stationen regnade det sjok från typ alla håll. Så hittade jag inga skor heller. Jävla specialistbutiker som aldrig har sett skor som möjligen är lite tvetydiga gällande användningsområde. Fast det ger mig i och för sig en ursäkt att ta mig till Ville de Souterraine (the Subterreanean City).
Träffade Hannas kompis Jörn och planen var att vi alla skulle gå ut någonstans. Slutade med att vi satt i köket till 1, missade sista metron in till stan och samtidigt den lägligaste bussen. Tog fel buss in mot stan och råkade på en u-sväng och nästan tillbaka dit vi började. Resan som skulle ta en 10-15 minuter tog närmare en timme och stämningen var på puuben var sjunkande när vi väl kom in till stan, så vi gick till en lokal snägäre och åt en Poutaine. Det måste väl kallas en lokal delikatess, som består av franskis, brunsås och typ en hel ost. Mätt blir man, men ådrorna stockar säkert igen om man äter en andra portion inom en cirka 10 år.
The little man in the cavern, som vår taxichaffis talade om här första kvällen visade sig vara biljettförsäljaren i metron. Var lite besviken. Hade redan sett en kort kille i sandwich board stå i en stor grotta säljande metrobiljetter med en koskälla i ena handen. Man kan inte alltid vinna.
Hyrde en bil och hjälpte Hanna flytta lite. Tänkte också att jag skulle skaffa ett par lättare skor. Har nämligen kört med fyrhjulsdrift hela resan. Det gick inte riktigt som planerat. Först hittade jag inte metrostationen jag skulle ta. När jag väl kommit ner på stationen var där så varmt att man blev svettig. När jag kom ut från stationen regnade det sjok från typ alla håll. Så hittade jag inga skor heller. Jävla specialistbutiker som aldrig har sett skor som möjligen är lite tvetydiga gällande användningsområde. Fast det ger mig i och för sig en ursäkt att ta mig till Ville de Souterraine (the Subterreanean City).
Träffade Hannas kompis Jörn och planen var att vi alla skulle gå ut någonstans. Slutade med att vi satt i köket till 1, missade sista metron in till stan och samtidigt den lägligaste bussen. Tog fel buss in mot stan och råkade på en u-sväng och nästan tillbaka dit vi började. Resan som skulle ta en 10-15 minuter tog närmare en timme och stämningen var på puuben var sjunkande när vi väl kom in till stan, så vi gick till en lokal snägäre och åt en Poutaine. Det måste väl kallas en lokal delikatess, som består av franskis, brunsås och typ en hel ost. Mätt blir man, men ådrorna stockar säkert igen om man äter en andra portion inom en cirka 10 år.
The little man in the cavern, som vår taxichaffis talade om här första kvällen visade sig vara biljettförsäljaren i metron. Var lite besviken. Hade redan sett en kort kille i sandwich board stå i en stor grotta säljande metrobiljetter med en koskälla i ena handen. Man kan inte alltid vinna.
torsdag 2 april 2009
Canadiens Coins
Kring midnatt igår var det som om någon skulle ha slagit av en brytare. Somnade i soffan utan att märka det ungefär. Så hade man i och för sig varit vaken sedan klockan 15 på tisdag till 7 på torsdag morgon (finsk tid) med en tupplur här och där. Misstänker att man skulle ha kunnat ha en fet jet lag på gång ifall man hade sovit över Atlanten.
Vädret var jävla bra idag, så vi satt ett par timmar på balkongen på sydsidan av huset. Kaffe, smörgås med jordnötssmör och diskussion om Hannas granne på andra sidan gatan som gör en helikopter lite nu och då för att han känner för. Släntrade iväg genom stan mot parken som finns på bild ifall man kollar upp Mont Royal på wikipedia. Hanna är en dålig värd, så solen gick i moln efter en dryg timme. Klättrade upp på Mont Royal och kollade på utsikten. Det är en ganska hög kulle för att vara mitt i ett annars ganska platt område.
Hanna måste, en stund efter att vi nått toppen, gå på franskakurs, så med Denna tog vi riktning på högt tillbaka mot Hannas lägenhet för att vänta på vårt borttappade bagage som skulle anlända med budbärare. Eftersom vi fortfarande var uppe på Mont Royal betydde det här att vi först gick längsmed diverse stigar högst uppe på berget och sedan klättrade ner när vi tyckte att det var lägligt. Det här råkade vara inom synhåll för en utsiktsplatform full med folk. Ibland är det, som Denna konstaterade, synd att man inte har en finsk flagga på ryggen. Nu trodde alla på utsiktsplatformen att det var ortsbor som drog iväg ner för kanten med två öl i en sönderfallande pafflåda. Hur som helst kom vi nästan rakt på gatan vi skulle sikta på. Råkade dessutom på samma joggare två gånger på 5 minuter när vi tog kortaste vägen genom en krök. Hon flinade.
Väskorna kom kring 8. Var överraskande lätt att få dem av budbärarkillen. Vi sade ungefär "morjens, vårt tavara" och fick dem. Rena kalsare och rätt storleks skjorta ftw. Har nämligen gått omkring med ett tält till t-skjorta idag. Folk lär vara lite mulliga här i knutarna om XL är standardstorlek.
Just det ja. Dollarmynten här har Montreal Canadiens logo stämplad på framsidan pga 100-års jubliéet.
Vädret var jävla bra idag, så vi satt ett par timmar på balkongen på sydsidan av huset. Kaffe, smörgås med jordnötssmör och diskussion om Hannas granne på andra sidan gatan som gör en helikopter lite nu och då för att han känner för. Släntrade iväg genom stan mot parken som finns på bild ifall man kollar upp Mont Royal på wikipedia. Hanna är en dålig värd, så solen gick i moln efter en dryg timme. Klättrade upp på Mont Royal och kollade på utsikten. Det är en ganska hög kulle för att vara mitt i ett annars ganska platt område.
Hanna måste, en stund efter att vi nått toppen, gå på franskakurs, så med Denna tog vi riktning på högt tillbaka mot Hannas lägenhet för att vänta på vårt borttappade bagage som skulle anlända med budbärare. Eftersom vi fortfarande var uppe på Mont Royal betydde det här att vi först gick längsmed diverse stigar högst uppe på berget och sedan klättrade ner när vi tyckte att det var lägligt. Det här råkade vara inom synhåll för en utsiktsplatform full med folk. Ibland är det, som Denna konstaterade, synd att man inte har en finsk flagga på ryggen. Nu trodde alla på utsiktsplatformen att det var ortsbor som drog iväg ner för kanten med två öl i en sönderfallande pafflåda. Hur som helst kom vi nästan rakt på gatan vi skulle sikta på. Råkade dessutom på samma joggare två gånger på 5 minuter när vi tog kortaste vägen genom en krök. Hon flinade.
Väskorna kom kring 8. Var överraskande lätt att få dem av budbärarkillen. Vi sade ungefär "morjens, vårt tavara" och fick dem. Rena kalsare och rätt storleks skjorta ftw. Har nämligen gått omkring med ett tält till t-skjorta idag. Folk lär vara lite mulliga här i knutarna om XL är standardstorlek.
Just det ja. Dollarmynten här har Montreal Canadiens logo stämplad på framsidan pga 100-års jubliéet.
onsdag 1 april 2009
Försenade flyg, ombokningar, borttappat bagage och 23 timmar på löpande fot
Nåjah, var ska man nu börja. Där jag slutade förra gången antagligen.
Taxin vi beställt kom helt lydigt hela vägen fram till dörren och chauffören gav hela hushållet mitt i natten när han ringde på dörren. Dörrklockan där låter ungefär som en mistlur. Konstaterade att det var dimma. Hoppade på tåget, som visade sig vara tåget alla pendlare tar till jobbet i amsterdamregionen. När vi checkat in lade vi märke till att flyget skulle bli försenat en halvtimme ungefär på grund av dimman. Ingen panik, vi har gott om spelrum i andra ändan. Blev lite mer försenade för att flyget i sig inte kom till Schiphol i tid, men inte omöjligt försenade. När vi väl kommit in på flyget bestämde jag mig för att ta en tupplur. Sov i en timme ungefär och konstaterade då jag vaknade att vi fortfarande satt på landningsbanan i Holland. Slutresultaten av hela denna rumba var att vi kom iväg från Schiphol 10-15 minuter efter att vi borde ha landat i Zürich. Dimma.
Steg av planet i Zürich med instruktioner att ta kontakt med markpersonalen. Sagt och gjort och vi fick reda på att vi blivit ombokade och skulle ta kontakt med Transfer Desken. Tydligen landade vi för sent för att bagaget skulle hinna förflyttas och mitt i allt skulle vi flyga till Paris för att komma över till Montreal. Fick en matbiljett på 10 CHF som plåster på såren och tips om att Air France vill att vi ska checka in skilt vid gaten ännu, även om vi fick biljetter från Transfer Desken. Klockan var i det här skedet lite över 12 och flyget till Paris avgick 1635. Fiilisen i topp. Inga problem här ännu. Vi hade också Världens Heligaste Pretty Fly for a Rabbi med på det här flyget. Hans hantlangare såg lite borttappad ut.
På Charles de Gaulle började det bli lite spänt. Vi landade brevid vad som såg ut som en samling containers en god bit på sidan om huvudterminalerna lite mindre än en timme före flyget till Montreal avgick. Vi skulle av någon outgrundlig anledning ta kontakt med Transfer Desken igen, vilket inte underlättar då man måste ta en buss för att komma till rätt terminal. Ja, så skulle baggaget checkas...igen...hos fransmännen. Man hade lite föraningar i det skedet. Klockan var, då vi boardade planet, 1900 och vi hade varit på löpande fot i ungefär 15 timmar. Planet hade lite flagande färg och något som på håll liknade en spricka under fönstren längs ena sidan. Flygfärden var lång och händelselös, om man bortser från att världens minsta mommo någonsin i historien försökte kommunicera på ryska utanför wc:n. Gick inte så lysande.
2035 lokal tid landade vi i Montreal. Tydligen ska man fylla i något slags Declaration Cards när man flyger in. Där frågas bland annat ifall man har med sig något slags mat till Kanada. Har inte varit här förr, så jag tog det säkra före det osäkra och kryssade i "jep", för jag hade en banan och ett par mandariner i väskan. Detta förorsakade en liten pratstund gällande min banan med tulltjänstemannen. Han fick reda på att den är köpt i en matbutik, är gul, färsk och inte speciell på något sätt och har skalet på sig. Påminn mig om att vara mer seriös när jag åker till USA :P
När vi skulle hämta våra kassar fick vi reda på att den otroliga franska förmågan att organisera saker hade sett till att kassarna var kvar på Charles de Gaulle. Vi är med andra ord för tillfället i Montreal efter att resan som skulle ta 15 timmar tog närmare 24, vi blivit ombokade ett par gånger och bagaget blivit borttappat. Vi har snart nått level cappen i "världsvan resenär" med Denna, så mycket har vi varit tvungna att fixa med idag.
Taxin vi beställt kom helt lydigt hela vägen fram till dörren och chauffören gav hela hushållet mitt i natten när han ringde på dörren. Dörrklockan där låter ungefär som en mistlur. Konstaterade att det var dimma. Hoppade på tåget, som visade sig vara tåget alla pendlare tar till jobbet i amsterdamregionen. När vi checkat in lade vi märke till att flyget skulle bli försenat en halvtimme ungefär på grund av dimman. Ingen panik, vi har gott om spelrum i andra ändan. Blev lite mer försenade för att flyget i sig inte kom till Schiphol i tid, men inte omöjligt försenade. När vi väl kommit in på flyget bestämde jag mig för att ta en tupplur. Sov i en timme ungefär och konstaterade då jag vaknade att vi fortfarande satt på landningsbanan i Holland. Slutresultaten av hela denna rumba var att vi kom iväg från Schiphol 10-15 minuter efter att vi borde ha landat i Zürich. Dimma.
Steg av planet i Zürich med instruktioner att ta kontakt med markpersonalen. Sagt och gjort och vi fick reda på att vi blivit ombokade och skulle ta kontakt med Transfer Desken. Tydligen landade vi för sent för att bagaget skulle hinna förflyttas och mitt i allt skulle vi flyga till Paris för att komma över till Montreal. Fick en matbiljett på 10 CHF som plåster på såren och tips om att Air France vill att vi ska checka in skilt vid gaten ännu, även om vi fick biljetter från Transfer Desken. Klockan var i det här skedet lite över 12 och flyget till Paris avgick 1635. Fiilisen i topp. Inga problem här ännu. Vi hade också Världens Heligaste Pretty Fly for a Rabbi med på det här flyget. Hans hantlangare såg lite borttappad ut.
På Charles de Gaulle började det bli lite spänt. Vi landade brevid vad som såg ut som en samling containers en god bit på sidan om huvudterminalerna lite mindre än en timme före flyget till Montreal avgick. Vi skulle av någon outgrundlig anledning ta kontakt med Transfer Desken igen, vilket inte underlättar då man måste ta en buss för att komma till rätt terminal. Ja, så skulle baggaget checkas...igen...hos fransmännen. Man hade lite föraningar i det skedet. Klockan var, då vi boardade planet, 1900 och vi hade varit på löpande fot i ungefär 15 timmar. Planet hade lite flagande färg och något som på håll liknade en spricka under fönstren längs ena sidan. Flygfärden var lång och händelselös, om man bortser från att världens minsta mommo någonsin i historien försökte kommunicera på ryska utanför wc:n. Gick inte så lysande.
2035 lokal tid landade vi i Montreal. Tydligen ska man fylla i något slags Declaration Cards när man flyger in. Där frågas bland annat ifall man har med sig något slags mat till Kanada. Har inte varit här förr, så jag tog det säkra före det osäkra och kryssade i "jep", för jag hade en banan och ett par mandariner i väskan. Detta förorsakade en liten pratstund gällande min banan med tulltjänstemannen. Han fick reda på att den är köpt i en matbutik, är gul, färsk och inte speciell på något sätt och har skalet på sig. Påminn mig om att vara mer seriös när jag åker till USA :P
När vi skulle hämta våra kassar fick vi reda på att den otroliga franska förmågan att organisera saker hade sett till att kassarna var kvar på Charles de Gaulle. Vi är med andra ord för tillfället i Montreal efter att resan som skulle ta 15 timmar tog närmare 24, vi blivit ombokade ett par gånger och bagaget blivit borttappat. Vi har snart nått level cappen i "världsvan resenär" med Denna, så mycket har vi varit tvungna att fixa med idag.
tisdag 31 mars 2009
TV-tisdag och en busstur åt fel håll
Man har vissa förpliktelser i egenskap av nörd. En av dem är att kolla på ungefär 5 tv-serier varje tisdag morgon. Det gjorde vi idag också.
Vi vaknade ganska sent på grund av gårdagens eskapader, så vi kom ut från rummet först 4, 5-tiden - igen. Matrester och sedan via butiken efter småsaker att nomma på i tåget och i terminalen. När det väl var undanstökat tog jag och sheiken bussen för 1€ in till tshitty för att köpa tågbiljetter färdigt.
Ett biljettköp och en kaffe senare hoppade vi på bussen tillbaka, trodde vi. Det visade sig att; även om bussen hade samma nummer som den vi kom med, så åkte den åt helt fel håll. Ungefär 45 minuter åt fel håll. Ungefär 45 minuter, genom förorterna, förbi ett flygfält och tvärs genom ett industriområde åt fel håll. På ändhållplatsen blev det sedan att kommunicera åt chauffören, som inte kunde ett ord engelska, att vi inte ville sitta på en mörk hållplats 15 kilometer utanför stan, utan vi ville åt helt andra hållet. Meddelandet gick tydligen fram, för vi fick åka tillbaka utan att betala något extra. Halvvägs tillbaka lade vi märke till att en kille som steg på betalade 3€ för en biljett till centrum. Vi åkte antagligen 3 gånger så långt som honom, för en tredjedel av vad han betalade, hähä. Slutligen kom vi fram, efter en "liten" en och en halv timmes irrfärd någonstans söder om Groningen. Vi lärde oss dock att buss 52 från Centralstation i centrum går till Groningens flygfält, så det så.
Om ungefär två timmar kommer en taxi för att köra oss till tågstationen och därifrån tas tåget till Shiphol som bidrar med flyget till Zürich varifrån vi flyger till Montreal. Det är planen i alla fall. Kanske likaså bra att man har svängt på dygnet redan.
Vi vaknade ganska sent på grund av gårdagens eskapader, så vi kom ut från rummet först 4, 5-tiden - igen. Matrester och sedan via butiken efter småsaker att nomma på i tåget och i terminalen. När det väl var undanstökat tog jag och sheiken bussen för 1€ in till tshitty för att köpa tågbiljetter färdigt.
Ett biljettköp och en kaffe senare hoppade vi på bussen tillbaka, trodde vi. Det visade sig att; även om bussen hade samma nummer som den vi kom med, så åkte den åt helt fel håll. Ungefär 45 minuter åt fel håll. Ungefär 45 minuter, genom förorterna, förbi ett flygfält och tvärs genom ett industriområde åt fel håll. På ändhållplatsen blev det sedan att kommunicera åt chauffören, som inte kunde ett ord engelska, att vi inte ville sitta på en mörk hållplats 15 kilometer utanför stan, utan vi ville åt helt andra hållet. Meddelandet gick tydligen fram, för vi fick åka tillbaka utan att betala något extra. Halvvägs tillbaka lade vi märke till att en kille som steg på betalade 3€ för en biljett till centrum. Vi åkte antagligen 3 gånger så långt som honom, för en tredjedel av vad han betalade, hähä. Slutligen kom vi fram, efter en "liten" en och en halv timmes irrfärd någonstans söder om Groningen. Vi lärde oss dock att buss 52 från Centralstation i centrum går till Groningens flygfält, så det så.
Om ungefär två timmar kommer en taxi för att köra oss till tågstationen och därifrån tas tåget till Shiphol som bidrar med flyget till Zürich varifrån vi flyger till Montreal. Det är planen i alla fall. Kanske likaså bra att man har svängt på dygnet redan.
En 8 timmars söndag och en slapp måndag
Finns inte så mycket att säga om söndagen. Vi vaknade kring 16 och såg på tv-serier och dylikt. Ett par timmar senare följde vi Cynthia till tågstationen och dallade tillbaka genom stan. Konstaterade att bion inte hade någon bra film att se på, köpte chips och gick hem för att se på mera tv-serier. Kring midnatt somnade vi.
Måndagen spenderades ganska långt i centrum. Erk menade att han hade skola och for iväg med cykeln sin kring 8-tiden. Vi tog en buss på högt och sökte upp honom för att äta lunch kring 12-tiden. En nederländsk lunch är ungefär lika bastant som ett finskt morgonmål. Tomatsoppa, kaffe och lite bröd. Passade i och för sig oss helt bra eftersom vi precis stigit upp.
Nästa punkt på programmet var den obligatoriska turistattraktionen. Vi klättrade alltså upp i the Church Tower of Failnessdom. Historien förtäljer om en hävd belägring, som firades med stora bål runt staden. Något lokalt geni tyckte att man skulle tända ett bål även uppe i kyrktornet, som var gjort i trä, och nästan hela rasket brann ner. Återbyggnaden skulle åstadkomma det högsta kyrktornet i Nederländerna. En delegation skickades till det högsta dåvarande för att mäta höjden med ett rep. Sagt och gjort och de adderade ett par meter till den uppmätta höjden. Vad de glömde ta i beaktande vad dock att tornet de mätte var något högre än platformen de stod på, så på grund av lite bristande ingenjörskonst lyckades de bygga det nästhögsta kyrktornet i Nederländerna. Vi klättrade upp dit ändå. Halvvägs upp fanns kommandokonsolen från USS Enterprise och turistguiden Jeanine-Luc Picard. Där fanns även en klockringningssimulator. Erk testade den och blev så överdriver ivrig att man hörde hur saker slog i väggarna ett par våningar upp och guiden fick be honom sluta. "Den ska ringa om man drar tillräckligt hårt i snöret" sade Erk. Utsikten från toppen av tornet var helt ok. Man ser ganska långt eftersom det inte finns ens en antydan till uppförsbacke någonstans i det här landet. Platt.
Resten av dagen yrade vi omrking i centrum och kollade in butiker. Här är mer eller mindre lika dyrt som hemma. En del grejer lite billigare och vice versa.
På kvällen pedade vi igen in till stan för att ta ett par öl med Erks studiepolare Sandra och Solveig. Talade om ditt och datt med dem och pedade hem igen enligt lokalsinnesorienteringsmetoden, eller "i handens riktning ungefär" som den också heter. Det finns många radhus i förorten. Kom dock tillbaka nästan förvånansvärt smidigt.
Måndagen spenderades ganska långt i centrum. Erk menade att han hade skola och for iväg med cykeln sin kring 8-tiden. Vi tog en buss på högt och sökte upp honom för att äta lunch kring 12-tiden. En nederländsk lunch är ungefär lika bastant som ett finskt morgonmål. Tomatsoppa, kaffe och lite bröd. Passade i och för sig oss helt bra eftersom vi precis stigit upp.
Nästa punkt på programmet var den obligatoriska turistattraktionen. Vi klättrade alltså upp i the Church Tower of Failnessdom. Historien förtäljer om en hävd belägring, som firades med stora bål runt staden. Något lokalt geni tyckte att man skulle tända ett bål även uppe i kyrktornet, som var gjort i trä, och nästan hela rasket brann ner. Återbyggnaden skulle åstadkomma det högsta kyrktornet i Nederländerna. En delegation skickades till det högsta dåvarande för att mäta höjden med ett rep. Sagt och gjort och de adderade ett par meter till den uppmätta höjden. Vad de glömde ta i beaktande vad dock att tornet de mätte var något högre än platformen de stod på, så på grund av lite bristande ingenjörskonst lyckades de bygga det nästhögsta kyrktornet i Nederländerna. Vi klättrade upp dit ändå. Halvvägs upp fanns kommandokonsolen från USS Enterprise och turistguiden Jeanine-Luc Picard. Där fanns även en klockringningssimulator. Erk testade den och blev så överdriver ivrig att man hörde hur saker slog i väggarna ett par våningar upp och guiden fick be honom sluta. "Den ska ringa om man drar tillräckligt hårt i snöret" sade Erk. Utsikten från toppen av tornet var helt ok. Man ser ganska långt eftersom det inte finns ens en antydan till uppförsbacke någonstans i det här landet. Platt.
Resten av dagen yrade vi omrking i centrum och kollade in butiker. Här är mer eller mindre lika dyrt som hemma. En del grejer lite billigare och vice versa.
På kvällen pedade vi igen in till stan för att ta ett par öl med Erks studiepolare Sandra och Solveig. Talade om ditt och datt med dem och pedade hem igen enligt lokalsinnesorienteringsmetoden, eller "i handens riktning ungefär" som den också heter. Det finns många radhus i förorten. Kom dock tillbaka nästan förvånansvärt smidigt.
söndag 29 mars 2009
Cyklat sönder en Flamingo 22
Jo så igår efter att vi kommit hit till Ekis hus i Groningen kring 7 på kvällen så blev det först födas av. Sedan kom en av hans hyresvärdar hem och bänkade sig i köket med oss. En tysk, David, dök också upp i något skede och så var det hemmafest mitt i allt.
Kring 2, eller egentligen 3, på morgonen for vi in till stan. Eftersom det naturligtvis går snabbare att cykla så gjorde vi det. Erk på sin skapliga cykel med Cynthia på pakethållaren, medan jag och Denna måste ty oss till en gammal skranglig Flamingo. Om den cykeln har mer än en säsong kvar i livet är jag överraskad. Hjulen är lätt sneda, ramen känns böjlig och styret är dessutom lite vint. Den tog oss nog örhållandevis bra in till centrum, men på tillbakavägen sprack pakethållaren i två bitar. Fina pipor där. Tur så är det inte just någon trafik klockan 7 på morgonen.
Dryga 500 meter från Erks tyckte vi att vi hade utmanat ödet tillräckligt genom att ha 3 pers på en cykel, så vi gick. Detta ledde dock till att det fanns utrymme för yrsel. På ett ställe längs den sista vägen finns en park med något slags plåtbollar. Bollarna går att rulla på och eftersom det rör sig om metall med lite stenkross i bottnet för viktens skull, så låter de ungefär som koskällor när man skuffar på dem. Bollarna skuffades. Klockan är fortfarande 7 på morgonen. Folk bor runt den där parken. Hehehe.
Tack vare den sena hemkomsten och sommartiden så sov vi till 4 på eftermiddagen. Söndagens programproblem kanske fixar sig själv
Kring 2, eller egentligen 3, på morgonen for vi in till stan. Eftersom det naturligtvis går snabbare att cykla så gjorde vi det. Erk på sin skapliga cykel med Cynthia på pakethållaren, medan jag och Denna måste ty oss till en gammal skranglig Flamingo. Om den cykeln har mer än en säsong kvar i livet är jag överraskad. Hjulen är lätt sneda, ramen känns böjlig och styret är dessutom lite vint. Den tog oss nog örhållandevis bra in till centrum, men på tillbakavägen sprack pakethållaren i två bitar. Fina pipor där. Tur så är det inte just någon trafik klockan 7 på morgonen.
Dryga 500 meter från Erks tyckte vi att vi hade utmanat ödet tillräckligt genom att ha 3 pers på en cykel, så vi gick. Detta ledde dock till att det fanns utrymme för yrsel. På ett ställe längs den sista vägen finns en park med något slags plåtbollar. Bollarna går att rulla på och eftersom det rör sig om metall med lite stenkross i bottnet för viktens skull, så låter de ungefär som koskällor när man skuffar på dem. Bollarna skuffades. Klockan är fortfarande 7 på morgonen. Folk bor runt den där parken. Hehehe.
Tack vare den sena hemkomsten och sommartiden så sov vi till 4 på eftermiddagen. Söndagens programproblem kanske fixar sig själv
lördag 28 mars 2009
Super Neon Full Knight Armour of God...Chrome
Så gårdagens plan var att kolla på Den Haag. Det gick inte helt som planerat. Vi kom dit utan större problem och hittade fram till vandrarhemmet vi tänkt övernatta på, men där var det lite stopp. Verkar som om alla bönder och diverse tar sig in till städerna på veckosluten, så vi hittade inget ledigt. Ingenting. Någonstans. Alls. Överhuvudtaget. Nåja, vi dumpade väskorna i ett hyrbart kassaskåp på tågstationen och gjorde en random walk genom centrum. Valde alltså turvist ny riktning i korsningarna. Målet var att hitta internationella domstolen, men vi hittade bara ett par gamla kyrkor och hus som var sevärda av någon orsak. Riddarsalen såg helt tuff ut - från utsidan. Amerikanska ambassaden var omringad av poliser och såg ut som ett gammalt fängelse. Paranoida jänkar där.
Eftersom vi inte fick husrum i Den Haag tog vi tåget till Utrecht och våldsgästade Cynthia. Vi kom fram ganska sent så resten av dagen gick ganska långt ut på att handla mat, laga mat, tala skit, kolla på kvarterskrogen som var uthyrd för en privat fest och sedan somna. Hörde i ett skede på en webbradio som hade någon grej där de upprepade "Super Neon Full Knight Armour of God Chrome". Fattade inte grejen, men det låter i alla fall häftigt. Cynthia bjöd nästa morgon på vad hon påstod vara ett traditionellt nederländskt morgonmål. Uppenbarligen består det av juice, rostbröd med jordnötssmör och/eller chokladströssel. När folk här är tokiga i friterat och fet mat i allmänhet är det lite svårt att förstå varför ingen är fet. Säkert cyklandet och stressen från att undra över ifall man kommer att möta en flodvåg bakom nästa hörn. Kollade in Utrecht centrum och tog en kaffe brevid en av kanalerna och sedan via torgmarknaden till Groningen.
När vi kom till Groningen tyckte Erk att vi skulle gå till honom för "det tar bara 15-20 minuter". Det visade sig att han överdrev något. Vi gick i 40 minuter. Påminn mig om att han inte är att lita på vad gäller distansbedömning och lokalsinnesrelaterade saker. Han följer i och för sig inte regelboken annars heller. Vin köps, då experthjälp saknas, enligt tuffaste namn och/eller snyggast etikett. Erk skippade "Drakenhof!!" till fördel för "I Bergets Skugga". Etiketten var inte ens halvfin.
Undrar vad som ska göras imorgon. Precis ALLT lär vara stängt på söndagar. Kanske något uppenbarar sig.
Eftersom vi inte fick husrum i Den Haag tog vi tåget till Utrecht och våldsgästade Cynthia. Vi kom fram ganska sent så resten av dagen gick ganska långt ut på att handla mat, laga mat, tala skit, kolla på kvarterskrogen som var uthyrd för en privat fest och sedan somna. Hörde i ett skede på en webbradio som hade någon grej där de upprepade "Super Neon Full Knight Armour of God Chrome". Fattade inte grejen, men det låter i alla fall häftigt. Cynthia bjöd nästa morgon på vad hon påstod vara ett traditionellt nederländskt morgonmål. Uppenbarligen består det av juice, rostbröd med jordnötssmör och/eller chokladströssel. När folk här är tokiga i friterat och fet mat i allmänhet är det lite svårt att förstå varför ingen är fet. Säkert cyklandet och stressen från att undra över ifall man kommer att möta en flodvåg bakom nästa hörn. Kollade in Utrecht centrum och tog en kaffe brevid en av kanalerna och sedan via torgmarknaden till Groningen.
När vi kom till Groningen tyckte Erk att vi skulle gå till honom för "det tar bara 15-20 minuter". Det visade sig att han överdrev något. Vi gick i 40 minuter. Påminn mig om att han inte är att lita på vad gäller distansbedömning och lokalsinnesrelaterade saker. Han följer i och för sig inte regelboken annars heller. Vin köps, då experthjälp saknas, enligt tuffaste namn och/eller snyggast etikett. Erk skippade "Drakenhof!!" till fördel för "I Bergets Skugga". Etiketten var inte ens halvfin.
Undrar vad som ska göras imorgon. Precis ALLT lär vara stängt på söndagar. Kanske något uppenbarar sig.
fredag 27 mars 2009
Bankkortet uppätet, nästan 3 veckors resande kvar
Amsterdam är nog en liten dekadenshåla. Hann inte vara ett fullt dygn i stan så var mitt electronkort borta. Skulle lyfta pengar, satte in kortet, maskinen sade "munch" och påstod sig sedan vara ur bruk. Ringde till banken som sköter maskinen, men de kunde inte göra något åt saken. 10 minuter senare - jo, vi stod där och hängde tills det hela klarat upp sig så gott det nu gick - var maskinjäveln enligt egen utsago helt i skick igen. Inte så mycket senare kom samma minigangster som tidigare stått före oss i kön och knappade något på automaten. Såg inte om han satt in sitt eget kort först, men kände ändå för att prompt spärra kortet. Kanske 15 minuter och ett otal svordomar senare var det klart att Erk kommer att vara min och Dennas Sugar Daddy resten av hollandsvistelsen. Kontanter för trippen till Nordamerika finns och kortet skulle hur som helst inte ha fungerat så bra där.
Nästan hela resten av dagen hängde vi på Nemo, som är ungefär som Heureka. Det vill säga för småbarn och teknologer. Vi skulle egentligen bara kolla på stället, men det slutade med att vi var där tills det stängde kring 5. Blev alltså inte så mycket kollas på stan här. Hängde efter det en stund på vandrarhemmet och kastade i oss lite mat. Sedan var det en Aussie bar på andra sidan stan med Erks bekanta - Fanni, Daima(?) och en lett som liknade Mickus men jag missade namnet på - från Esnow(?) och därifrån vidare till en nattklubb, Escape, som gällde. Om det är standard för en nederländsk klubb så har de bättre musik i det här landet. Stannade där tills det stängde, vilket var ganska tidigt egentligen. Inte alls som hemma i Åbo. Svagt Holland :P
Ja, jo, Eki var så i esset med Nemo att han förlade sin kamera och blev av med den. Lyckat Leffe. Tåget mot Haag småningom. Kanske bor hos Cynthis släktingar i Scheveningen inatt.
Nästan hela resten av dagen hängde vi på Nemo, som är ungefär som Heureka. Det vill säga för småbarn och teknologer. Vi skulle egentligen bara kolla på stället, men det slutade med att vi var där tills det stängde kring 5. Blev alltså inte så mycket kollas på stan här. Hängde efter det en stund på vandrarhemmet och kastade i oss lite mat. Sedan var det en Aussie bar på andra sidan stan med Erks bekanta - Fanni, Daima(?) och en lett som liknade Mickus men jag missade namnet på - från Esnow(?) och därifrån vidare till en nattklubb, Escape, som gällde. Om det är standard för en nederländsk klubb så har de bättre musik i det här landet. Stannade där tills det stängde, vilket var ganska tidigt egentligen. Inte alls som hemma i Åbo. Svagt Holland :P
Ja, jo, Eki var så i esset med Nemo att han förlade sin kamera och blev av med den. Lyckat Leffe. Tåget mot Haag småningom. Kanske bor hos Cynthis släktingar i Scheveningen inatt.
torsdag 26 mars 2009
Amsterdam är snett och vrickat
Flög på onsdagen från Heathrow T5 österut till Schiphol och Amsterdam. T5 är ganska stort ställe. Där saknas dock gratis wi-fi, vilket är sämre än till och med H:fors-Vanda. Skäms. Bästa kaffet sen Finland fick jag på flyget. Bra BA
Hittade både Denna och Eki utan problem och dessutom ett vandrarhem utan problem endast 500m från tågstationen. På den korta sträckan hann man konstatera att alla hus lutar och är sneda. Rätt åt er för att ni försöker bygga på ett tiotal meter lera. Gamla stan känns mer som om den är från industriella revolutionen än andra gamla stadskärnor hittills. Kollade på Red Light District. Där var trångt om saligheten på sina ställen. Testade på ett par pubbar och tog oss tillbaka till vandrarhemmet. Ska ut och hänga med nåt sjack Eki känner här ikväll.
Imorgon Den Haag
Hittade både Denna och Eki utan problem och dessutom ett vandrarhem utan problem endast 500m från tågstationen. På den korta sträckan hann man konstatera att alla hus lutar och är sneda. Rätt åt er för att ni försöker bygga på ett tiotal meter lera. Gamla stan känns mer som om den är från industriella revolutionen än andra gamla stadskärnor hittills. Kollade på Red Light District. Där var trångt om saligheten på sina ställen. Testade på ett par pubbar och tog oss tillbaka till vandrarhemmet. Ska ut och hänga med nåt sjack Eki känner här ikväll.
Imorgon Den Haag
onsdag 25 mars 2009
If you're sat at Piccadilly Circus for 10 minutes you will see someone you know
Lär det sägas. Jag testade idag. Det funkade inte. I och för sig satt jag på en Starbucks en liten bit upp på Regent Street om jag minns rätt. Räknas det att jag fick ett sms medan jag satt där?
Jo, så det går att se det mesta i London på en dag. Steg upp lite före 9 och åt morgonmål, sedan dess har jag varit på löpande fot. Mer eller mindre. Från 'Bestplace' på Edgware Road, via Paddington Station, genom Hyde Park, längsmed the Serpentine och ner till Buckinham Palace. Klockan var bara 1030 då ännu, så jag skippade Changing of the Guard. Därifrån upp till Piccadilly Circus och efter det på ovannämnda kaffepaus. Blev antastad av spargrisfolket på vägen, så inte ens här går man säker. Harry meddelar att han är på Liverpool Street typ 12 och bestämmer träff vid Tower Hill Station. Passar på att ta en sväng via the Mall, Admiralty Arch och Trafalgar Square på vägen ner till Embankment Station och tunnelbanan österut till Tower Hill. Spenderar ett par timmar i Tower of London, som var större än jag trodde efter att ha blivit något cynisk pga ”Stonehengefiaskot”, och dallar sedan över Tower Bridge och passar på att kolla på utställningen när man nu en gång är där. Därefter spatserar vi tillbaka västerut längs södra sidan av Themsen. Planen var att kolla på Globe Theatre och Millennium Bridge. Hittar något överraskande en kopia av Sir Francis Drakes skepp the Golden Hinde i en docka inklämd mellan två kontorsbyggnader. Nyttan med att gå mellan olika ställen blir i och med det uppenbar för Harry. Inträdet till Globe Theatre visar sig vara ens själ för tid och evinnerlighet, eller typ £10, så det fick vara den här gången. Millennium Bridge var blank och metallisk, men gungade inte lika mycket som jag hade förväntat mig. En liten lätt vågrörelse kände man dock av när folk passerade en mitt på bron. Vidare västerut fanns bl.a. London Eye, som jag inte kunde åka eftersom de också ville ha min själ och dessutom en slickepinne, och dessutom Big Ben och the House of Parliament, som lär hålla på att frätas sönder tack vare sura regn och avgaser. Bra där. Tog oss tillbaka mot Trafalgar Square längs White Hall Lane. Konstarerade att Gordon Brown var hemma och måste känna sig purken, för Downing Street var totalt blockerad av vakter och diverse hinder. Harry menar att han är helt slut och tar tunnelbanan tillbaka till Liverpool Street då vi kommer fram till Trafalgar. Fortsätter själv ungefär norrut, lite lätt sicksackande mot Oxford Street. Tänkte att det kanske skulle ha funnits något intressant att inhandla på denna några kilometer långa butiksgata. Ett par kalsonger hittade jag. Ett riktigt otroligt fynd må jag säga. De heter typ solsken så de måste väl vara bra. Intresseklubben lyssnar säkert. Lyckas ännu se Marble Arch, då den i förhållande till min ritkning ligger i slutet av Oxford Street.
Väl tillbaka på vandrarhemmet och det känns som om jag har sett hela London på ungefär 11 timmar. Missade Speaker's Corner, men något ska jag väl ha kvar att se då jag kommer tillbaka för att göra båtfärden uppför Themsen som jag tyckte att skulle vara en bra idé.
Jo, så det går att se det mesta i London på en dag. Steg upp lite före 9 och åt morgonmål, sedan dess har jag varit på löpande fot. Mer eller mindre. Från 'Bestplace' på Edgware Road, via Paddington Station, genom Hyde Park, längsmed the Serpentine och ner till Buckinham Palace. Klockan var bara 1030 då ännu, så jag skippade Changing of the Guard. Därifrån upp till Piccadilly Circus och efter det på ovannämnda kaffepaus. Blev antastad av spargrisfolket på vägen, så inte ens här går man säker. Harry meddelar att han är på Liverpool Street typ 12 och bestämmer träff vid Tower Hill Station. Passar på att ta en sväng via the Mall, Admiralty Arch och Trafalgar Square på vägen ner till Embankment Station och tunnelbanan österut till Tower Hill. Spenderar ett par timmar i Tower of London, som var större än jag trodde efter att ha blivit något cynisk pga ”Stonehengefiaskot”, och dallar sedan över Tower Bridge och passar på att kolla på utställningen när man nu en gång är där. Därefter spatserar vi tillbaka västerut längs södra sidan av Themsen. Planen var att kolla på Globe Theatre och Millennium Bridge. Hittar något överraskande en kopia av Sir Francis Drakes skepp the Golden Hinde i en docka inklämd mellan två kontorsbyggnader. Nyttan med att gå mellan olika ställen blir i och med det uppenbar för Harry. Inträdet till Globe Theatre visar sig vara ens själ för tid och evinnerlighet, eller typ £10, så det fick vara den här gången. Millennium Bridge var blank och metallisk, men gungade inte lika mycket som jag hade förväntat mig. En liten lätt vågrörelse kände man dock av när folk passerade en mitt på bron. Vidare västerut fanns bl.a. London Eye, som jag inte kunde åka eftersom de också ville ha min själ och dessutom en slickepinne, och dessutom Big Ben och the House of Parliament, som lär hålla på att frätas sönder tack vare sura regn och avgaser. Bra där. Tog oss tillbaka mot Trafalgar Square längs White Hall Lane. Konstarerade att Gordon Brown var hemma och måste känna sig purken, för Downing Street var totalt blockerad av vakter och diverse hinder. Harry menar att han är helt slut och tar tunnelbanan tillbaka till Liverpool Street då vi kommer fram till Trafalgar. Fortsätter själv ungefär norrut, lite lätt sicksackande mot Oxford Street. Tänkte att det kanske skulle ha funnits något intressant att inhandla på denna några kilometer långa butiksgata. Ett par kalsonger hittade jag. Ett riktigt otroligt fynd må jag säga. De heter typ solsken så de måste väl vara bra. Intresseklubben lyssnar säkert. Lyckas ännu se Marble Arch, då den i förhållande till min ritkning ligger i slutet av Oxford Street.
Väl tillbaka på vandrarhemmet och det känns som om jag har sett hela London på ungefär 11 timmar. Missade Speaker's Corner, men något ska jag väl ha kvar att se då jag kommer tillbaka för att göra båtfärden uppför Themsen som jag tyckte att skulle vara en bra idé.
[Snappy Response] : Your Mother!
Var ganska nöjd med mig själv när jag lyckades styra diskussionen vid middagsbordet i en sån riktning att jag kunde kasta det där åt Sophies och Harrys morsa, hehheh. Inte direkt mitt fel att hon låter precis som sin morsa emellanåt. Futurama är vana saker
Nu har jag lyckats uppleva skapligt brittiskt väder också. Det regnade såpass hårt och sidllänges att det tog sjukt i kinderna och blåste såpass skapligt att hamnen i Felixstowe måste ta ledigt eftersom containerstaplar välte, kranarna hade problem och färjorna rullade för mycket för att man skulle ha kunnat lasta i vilket fall som helst. Operation Stack is in effect. I.e. rada upp lastbilarna längsmed motorvägsrenen. Det är precis som om de inte skulle tycka om smidigt trafikflöde i det här landet.
Landguard Fort – eller Fort of Anger som det heter de dagar det känner sig aningen hårdare – var stängt. Utsidan såg jätte fortig ut nog. Åkte till Ipswich och kollade på centrum där istället. Huset som agenterna höll Morpheus i – Wellis Building, tror jag – finns i Ipswich.Åkte sedan till London och tog in på ett hostel nära Paddington Station, som har tågförbindelser till Heathrow. Måste komma ihåg stället. Har en trevlig bar i bottenvåningen och ligger ganska bra beläget i förhållande till centrum. Dessutom är det ganska billigt. Kanske man borde umgås lite med sjacket man delar rum med. De föreslog öl igår. Orkade inte.
Next up; turistställen i London.
Nu har jag lyckats uppleva skapligt brittiskt väder också. Det regnade såpass hårt och sidllänges att det tog sjukt i kinderna och blåste såpass skapligt att hamnen i Felixstowe måste ta ledigt eftersom containerstaplar välte, kranarna hade problem och färjorna rullade för mycket för att man skulle ha kunnat lasta i vilket fall som helst. Operation Stack is in effect. I.e. rada upp lastbilarna längsmed motorvägsrenen. Det är precis som om de inte skulle tycka om smidigt trafikflöde i det här landet.
Landguard Fort – eller Fort of Anger som det heter de dagar det känner sig aningen hårdare – var stängt. Utsidan såg jätte fortig ut nog. Åkte till Ipswich och kollade på centrum där istället. Huset som agenterna höll Morpheus i – Wellis Building, tror jag – finns i Ipswich.Åkte sedan till London och tog in på ett hostel nära Paddington Station, som har tågförbindelser till Heathrow. Måste komma ihåg stället. Har en trevlig bar i bottenvåningen och ligger ganska bra beläget i förhållande till centrum. Dessutom är det ganska billigt. Kanske man borde umgås lite med sjacket man delar rum med. De föreslog öl igår. Orkade inte.
Next up; turistställen i London.
söndag 22 mars 2009
An optimist is a boat that's half full
Morsdag i England går till ungefär som hemma. Presenter, mat och umgänge. Engelsk brunch komplett med korv, bacon och bönor. Helt ok som lunch dock. Yorkshire pudding och något slags pannkaksgrejer till förrätt vid "dinner" och sen kyckling, bacon, filling...grejs och potatis till huvudrätt. Kan inte påstå att man inte skulle ha fått mat.
Gick runt på stan och kollade på diverse grejer som var intressanta av olika orsaker. Stranden, Sealand, ett flygplan av plantor, Bent Hill Closed Follow Diversion, stans centrum osv. Finns ännu the Fort of Anger (Angerford Fort eller något liknande hette det väl egentligen) att storma.
Utöver det har det varit en ganska lugn dag. Diskuterat diverse ditt och datt. De dåliga skämten har varit legio. Grejen om optimistjollen var antagligen den bästa och mest rumsrena.
Blir antagligen en dag här ännu och sedan mot London en dag.
Gick runt på stan och kollade på diverse grejer som var intressanta av olika orsaker. Stranden, Sealand, ett flygplan av plantor, Bent Hill Closed Follow Diversion, stans centrum osv. Finns ännu the Fort of Anger (Angerford Fort eller något liknande hette det väl egentligen) att storma.
Utöver det har det varit en ganska lugn dag. Diskuterat diverse ditt och datt. De dåliga skämten har varit legio. Grejen om optimistjollen var antagligen den bästa och mest rumsrena.
Blir antagligen en dag här ännu och sedan mot London en dag.
lördag 21 mars 2009
I just wanted to be loved
Ganska intressant dag på sitt sätt idag. Har inte gjort så mycket egentligen, men i alla fall.
Sov ganska länge och drog iväg mot centrum till kring 12. Harrys hyresvärdinna är förresten från Karibien. Mucka med henne och du blir offer för en voododocka och en gummikyckling med svänghjul. Mötte upp med Northern Joe (No' Joe) inne i stan och for iväg på jakt efter ett par trädgårdshandskar och ett morsdagskort. De firar morsdag nu på söndag här. Fick på samma gång se kärncentrum. Efter det stormade vi slottet, eller skulle göra det men det hela kom av sig lite eftersom hela insidan är full med utställningar och Harry dessutom känner en av guiderna på stället. Lurigt sjack där förresten som tycker att man ska kolla om slantar med högre valör, som följdaktligen är tyngre, faller snabbare ner i önskebrunnen deras. Maten inmundigades på en restaurang/pub som visade sig vara en ombyggd teater. Kunde ha satt maten i vrångstrupen ifall man inte hade lagt märke till dockorna på den gamla läktaren i tid.
Dagen avslutades med Playstation 2 liras hemma hos No' Joe. När vi väl var klara hade vi kommit igenom Time Splitters 3 i co-op. Tog kanske 7 timmar, men det var nog värt det. Inläggstiteln är vad som spontant röstades till bästa one linern av döende robot någonsin genom historien.
Har egentligen varit som vilken dag som helst där hemma, men långt borta och med annat sjack.
Imorgon Felixstowe
Sov ganska länge och drog iväg mot centrum till kring 12. Harrys hyresvärdinna är förresten från Karibien. Mucka med henne och du blir offer för en voododocka och en gummikyckling med svänghjul. Mötte upp med Northern Joe (No' Joe) inne i stan och for iväg på jakt efter ett par trädgårdshandskar och ett morsdagskort. De firar morsdag nu på söndag här. Fick på samma gång se kärncentrum. Efter det stormade vi slottet, eller skulle göra det men det hela kom av sig lite eftersom hela insidan är full med utställningar och Harry dessutom känner en av guiderna på stället. Lurigt sjack där förresten som tycker att man ska kolla om slantar med högre valör, som följdaktligen är tyngre, faller snabbare ner i önskebrunnen deras. Maten inmundigades på en restaurang/pub som visade sig vara en ombyggd teater. Kunde ha satt maten i vrångstrupen ifall man inte hade lagt märke till dockorna på den gamla läktaren i tid.
Dagen avslutades med Playstation 2 liras hemma hos No' Joe. När vi väl var klara hade vi kommit igenom Time Splitters 3 i co-op. Tog kanske 7 timmar, men det var nog värt det. Inläggstiteln är vad som spontant röstades till bästa one linern av döende robot någonsin genom historien.
Har egentligen varit som vilken dag som helst där hemma, men långt borta och med annat sjack.
Imorgon Felixstowe
fredag 20 mars 2009
Kaffet här är horribelt
Nåjåh, då var man alltså i Colchester. Är inkvarterad i ett rum som det tydligen bott en pakistanier i tidigare, men han lär vara påväg hemhem. En påse träkol och en låda "Herbal Hukka" har han lämnat efter sig. Ingen aning om vad det är, men det låter skumt.
Körde alltså från Keynsham, via Reading upp hit till Colchester idag. Tog typ 5 timmar, så nu kan man stryka "pisspaus på engelsk motorväg" från listan över saker att göra. Sedan jag kom hit har det mest varit frågan om att chilla i baren efter det att solen gick ner i alla fall. Här är nästan sommartemperaturer och jag som packade för vintrigare väder. Har säkert träffat precis alla människor Harry känner här i stan. I det skede som de började diskutera hur den nya regeluppsättningen i Dungeons and Dragons har förstört lien som vapen kände jag mig som hemma. Kvällen slutade på en annan bar där säkert alla latinamerikanska studerande hade samlats för att ha något slags tillställning som verkade gå ut på att äta chips och dansa sliskigt till spansk purkka pop. Underhållande att beskåda en stund, men kanske inte så lockande att delta. Jag tror att nordbor har färre leder kring höfterna än folk söderifrån, men det är smällar man får ta när man spelar CoH - det är ett datorspel, mamma - som en gud.
Intressanta fakta: tydligen har folk här inte hört om skapliga osthyvlar och deras kaffe smakar råttgift eftersom ingen dricker det och det följdaktligen är billigare att köra med pulverkaffe. Jag och Harrys finska flickvän är överens om att allt inte är helt logiskt här.
Imorgon ska vi storma ett slott och kanske spela badminton.
Körde alltså från Keynsham, via Reading upp hit till Colchester idag. Tog typ 5 timmar, så nu kan man stryka "pisspaus på engelsk motorväg" från listan över saker att göra. Sedan jag kom hit har det mest varit frågan om att chilla i baren efter det att solen gick ner i alla fall. Här är nästan sommartemperaturer och jag som packade för vintrigare väder. Har säkert träffat precis alla människor Harry känner här i stan. I det skede som de började diskutera hur den nya regeluppsättningen i Dungeons and Dragons har förstört lien som vapen kände jag mig som hemma. Kvällen slutade på en annan bar där säkert alla latinamerikanska studerande hade samlats för att ha något slags tillställning som verkade gå ut på att äta chips och dansa sliskigt till spansk purkka pop. Underhållande att beskåda en stund, men kanske inte så lockande att delta. Jag tror att nordbor har färre leder kring höfterna än folk söderifrån, men det är smällar man får ta när man spelar CoH - det är ett datorspel, mamma - som en gud.
Intressanta fakta: tydligen har folk här inte hört om skapliga osthyvlar och deras kaffe smakar råttgift eftersom ingen dricker det och det följdaktligen är billigare att köra med pulverkaffe. Jag och Harrys finska flickvän är överens om att allt inte är helt logiskt här.
Imorgon ska vi storma ett slott och kanske spela badminton.
19.03.09
Gårdagens händelser i efterskott...
Det finns ingen vildmark i England. Så känns det i alla fall när man bilar genom landet. Finns säkert något obskyrt litet hörn som är mer eller mindre orört, men i övrigt känns hela stället som en park. Det är på sitt sätt lite störande.
Årsfestveckoslutet kombinerat med den tidiga starten på onsdag morgon kändes ännu. Fick höra att en grek i våningen under hade efterfest inatt. Golvet lär ska ha vibrerat av musiken, en ordningsvakt hade tittat in och skrikit som en galning och folk hade varit allmänt högljudda i korridoren. Själv sov jag som en stock i min sovsäck på den heltäckande mattan. Följaktligen kom vi iväg förhållandevis sent.
Avebury var vårt första mål. På vägen dit stannade vi vid Silbury Hill, som är en stor jordhög från långt före Kristus. Ingen vet varför den blivit hopskyfflad. I Avebury finns, likt Stonehenge, en ring med stenar. De är dock mindre än de i Stonehenge, men ringen har en MYCKET större diameter. Dessutom finns det en by i mitten. Stonehenge är ganska långt som på bilderna, men såg mindre ut i verkligheten. Det är ändå ganska imponerande att gänget förr i tiden klarade av hela projektet. Ingen vet dock säkert varför. White Horse är igen en barskrapad fläck som liknar en häst. En av många. Eftersom hela kullen är kalk är hästen ganska vit och syns på långt håll. Den är dessutom grymt stor. Tror inte någon vet varför de är gjorda heller. Eftersom det står något i stil med "Scheduled Attraction" på skyltar runt dem alla har vi bestämt här att det är ett stort förhistoriskt skämt. Gänget som byggt det hela hade för lite att göra, så de slog sina kloka huvuden ihop för att bygga de största, mest onödiga monumenten de kunde med den dagens teknik. Sedan slog de vad om vilka grejer som skulle bli attraktioner och när.
Just nu är vi i Keynsham, tror jag, och hälsar på Sophies mommo och kollar på Highlander. Hon talar någon nordengelsk dialekt, tror jag heter Sven och har en upphittad tropisk fågel som heter Joey och hälsar på folk genom att flyga rakt mot dem och svepa just över huvudet. Randomness.
Varför spelar en kille med något av en fransk brytning skotte och Sean Connery, som är skotte, en spanjor i Highlander förresten?
Imorgon Colchester och vad nu sen Harry tycker att vi ska göra.
Det finns ingen vildmark i England. Så känns det i alla fall när man bilar genom landet. Finns säkert något obskyrt litet hörn som är mer eller mindre orört, men i övrigt känns hela stället som en park. Det är på sitt sätt lite störande.
Årsfestveckoslutet kombinerat med den tidiga starten på onsdag morgon kändes ännu. Fick höra att en grek i våningen under hade efterfest inatt. Golvet lär ska ha vibrerat av musiken, en ordningsvakt hade tittat in och skrikit som en galning och folk hade varit allmänt högljudda i korridoren. Själv sov jag som en stock i min sovsäck på den heltäckande mattan. Följaktligen kom vi iväg förhållandevis sent.
Avebury var vårt första mål. På vägen dit stannade vi vid Silbury Hill, som är en stor jordhög från långt före Kristus. Ingen vet varför den blivit hopskyfflad. I Avebury finns, likt Stonehenge, en ring med stenar. De är dock mindre än de i Stonehenge, men ringen har en MYCKET större diameter. Dessutom finns det en by i mitten. Stonehenge är ganska långt som på bilderna, men såg mindre ut i verkligheten. Det är ändå ganska imponerande att gänget förr i tiden klarade av hela projektet. Ingen vet dock säkert varför. White Horse är igen en barskrapad fläck som liknar en häst. En av många. Eftersom hela kullen är kalk är hästen ganska vit och syns på långt håll. Den är dessutom grymt stor. Tror inte någon vet varför de är gjorda heller. Eftersom det står något i stil med "Scheduled Attraction" på skyltar runt dem alla har vi bestämt här att det är ett stort förhistoriskt skämt. Gänget som byggt det hela hade för lite att göra, så de slog sina kloka huvuden ihop för att bygga de största, mest onödiga monumenten de kunde med den dagens teknik. Sedan slog de vad om vilka grejer som skulle bli attraktioner och när.
Just nu är vi i Keynsham, tror jag, och hälsar på Sophies mommo och kollar på Highlander. Hon talar någon nordengelsk dialekt, tror jag heter Sven och har en upphittad tropisk fågel som heter Joey och hälsar på folk genom att flyga rakt mot dem och svepa just över huvudet. Randomness.
Varför spelar en kille med något av en fransk brytning skotte och Sean Connery, som är skotte, en spanjor i Highlander förresten?
Imorgon Colchester och vad nu sen Harry tycker att vi ska göra.
torsdag 19 mars 2009
Kyttar i Amsterdam
Typ kvart före 7 på morgonen lämnade jag Denna sökande hotspots på flygfältet i Hesa. Ungefär 5 timmar senare yrade man omkring på Heathrow. Såg det nya kontrolltornet och blev tagen för QPR fan av indiern i valutaväxlingsluckan pga halsduken. Påminn mig om att inte ha på den. Han tyckte dessutom att jag skulle åka ut till QPRs plan och provspela. "Haha" sade jag.
Bussen mot Reading gick från fel sida av gatan, från fel sida av terminalen och hade en chaufför som sluddrade lätt då han berättade om nödutgångar och hållplatser. Antog att det var dialekten och fortsatte stirra hårt i min bok. Folk kör på fel sida av vägen. Man blir väl åksjuk av mindre. Resan hit var i det stora hela ganska händelselös. Tråkig match.
Körde förbi en "Autistic Shop" påväg till "the Oracle". Fick aldrig reda på vad autistbutiken säljer. Den var lätt socialt missanpassad och hade stängt. Oraklet är ett shopping center. Inte en halvnaken kvinnogestalt som sniffat hallucinogena ångor i en grotta. Där finns butiker.
åt en pizza och såg på en film. Imorgon - egentligen idag - bär det av västerut mot Avebury, Stonehenge och White Horse.
alt-132
alt-134
alt-148
Det ska liksom med våld göras svårt.
Bussen mot Reading gick från fel sida av gatan, från fel sida av terminalen och hade en chaufför som sluddrade lätt då han berättade om nödutgångar och hållplatser. Antog att det var dialekten och fortsatte stirra hårt i min bok. Folk kör på fel sida av vägen. Man blir väl åksjuk av mindre. Resan hit var i det stora hela ganska händelselös. Tråkig match.
Körde förbi en "Autistic Shop" påväg till "the Oracle". Fick aldrig reda på vad autistbutiken säljer. Den var lätt socialt missanpassad och hade stängt. Oraklet är ett shopping center. Inte en halvnaken kvinnogestalt som sniffat hallucinogena ångor i en grotta. Där finns butiker.
åt en pizza och såg på en film. Imorgon - egentligen idag - bär det av västerut mot Avebury, Stonehenge och White Horse.
alt-132
alt-134
alt-148
Det ska liksom med våld göras svårt.
tisdag 17 mars 2009
Aufpuff
Joo, att snart blir det åka av.
Närmare bestämt om 7 timmar ska det mötas upp med Eliassons på KS. Borde gå igenom packningen en sista gång och kanske byta till en större väska. Har säkert glömt något. Återstår att se vad det kan vara. Säkert vänstersockan av det där tredje paret...
Onsdagen kommer högst antagligen att spenderas i Reading och möjligen i en bil påväg västerut. Ska spana in en tranceklubb från före Kristus och en vit häst där någonstans. Blir antagligen torsdagens program det. Fredagen kommer antagligen att gå åt till att ta sig upp mot Essex, eller var det nu var som Harry studerar. Sophie kör som tur är. Har blivit lovad fest på fredag kväll och badminton i något skede. Gissningsvis blir det spelase på lördag, eftersom det är morsdag där på söndag och de åker alltså båda två till Felixstowe, men dit är jag tydligen inbjuden nu. Måndagens och tisdagens program är lite löst planerat tills vidare. Kanske man skulle spana in London i något skede också. Fast lite lamt är det nog att göra det ensam. Återstår att se hur det blir med alla planer. Ingenting är direkt spikat. Blev ju inget av New York heller. Hanna hade inte råd. Tråkig match.
Intresseklubben tackar tills vidare för sig
Närmare bestämt om 7 timmar ska det mötas upp med Eliassons på KS. Borde gå igenom packningen en sista gång och kanske byta till en större väska. Har säkert glömt något. Återstår att se vad det kan vara. Säkert vänstersockan av det där tredje paret...
Onsdagen kommer högst antagligen att spenderas i Reading och möjligen i en bil påväg västerut. Ska spana in en tranceklubb från före Kristus och en vit häst där någonstans. Blir antagligen torsdagens program det. Fredagen kommer antagligen att gå åt till att ta sig upp mot Essex, eller var det nu var som Harry studerar. Sophie kör som tur är. Har blivit lovad fest på fredag kväll och badminton i något skede. Gissningsvis blir det spelase på lördag, eftersom det är morsdag där på söndag och de åker alltså båda två till Felixstowe, men dit är jag tydligen inbjuden nu. Måndagens och tisdagens program är lite löst planerat tills vidare. Kanske man skulle spana in London i något skede också. Fast lite lamt är det nog att göra det ensam. Återstår att se hur det blir med alla planer. Ingenting är direkt spikat. Blev ju inget av New York heller. Hanna hade inte råd. Tråkig match.
Intresseklubben tackar tills vidare för sig
fredag 6 mars 2009
Blogging på B
Tjaha, så var resedagboken påbörjad - 12 dagar i förväg. Fast ny på det här som man är måste man väl testa lite, så det inte visar sig olidligt senare.
Om du råkat förirra dig hit av någon anledning så kommer den här bloggen att förtälja historien om Sheik Eliassons och El Bockos månadslånga resa härs om tvärs genom västvärlden. Vi åker på onsdag om två veckor.
Hur hade jag tänkt ta mig fram i England? Harry har ju inget körkort. Har Air Canada ett kontor i Montreal och kommer Hanna att fixa biljetter åt oss till road trippen? Har vi någon bil förresten?
Om du råkat förirra dig hit av någon anledning så kommer den här bloggen att förtälja historien om Sheik Eliassons och El Bockos månadslånga resa härs om tvärs genom västvärlden. Vi åker på onsdag om två veckor.
Hur hade jag tänkt ta mig fram i England? Harry har ju inget körkort. Har Air Canada ett kontor i Montreal och kommer Hanna att fixa biljetter åt oss till road trippen? Har vi någon bil förresten?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
