You're not allowed to pour alcohol into the ladies

Tidig väckning på lördagen. Mycket att göra och se. Vår värd, Brad Berry, hängde med och visade oss till korsningen Milwaukee St - North Damen St. Tror området heter Winchester eller så. Finns en hel del butiker och dylikt att kolla på där. På grund av amerikanernas tendens att samla alla butiker med samma varor på samma ställen sökte vi efter en kafeteria i ungefär en halvtimme. Delade upp oss i två för att göra allt lite smidigare. Bestämde rendezvous vid Damen and Armitage, men då det slutligen begav sig kom jag och Denna ihåg att det var Milwaukee och Armitage, vilket skapade smärre problem eftersom Hannas prepaid var torr och Brads telefon var ovän med utomrikiska numror. Löste sig ändå. Kollade på De Pauls campusområde påväg till lunch. Käkade mexikanskt. Agua Horchada är ganska bra skit.

Efter lunch åkte vi ner till Downtown och yrade runt lite mer. Gick i några butiker till och bekräftade vår tidigare teori om att folk antingen har annan form, eller föredrar annorlunda snitt på kläderna här. Skjortor som sitter helt bra över axlarna har tillräckligt mycket löst kring kroppen för att räcka till en ny skjorta. Shorts och byxor sitter lite liknande. Kanske man ska köpa på växten liksom.

Kollade också på Water Tower Place och utsidan av Hancock Building. Planen var från början att åka upp till baren på 95:e våningen och sitta där en stund, men tydligen var det för dyrt för jag fick inte med de två andra på projektet. Åkte tillbaka ut till huset nära Wrigleyville. Diskuterade kvantfysik och romerska taxametrar, åt thai take out och åkte till en pub kring 0100. Kollade på Wrigley Field i nattmörkret.

Topicen är ett broken english-citat av Hanna från minisitzen vi fixade i Montreal idag (söndag). Mer om det i nästa inlägg

Håll i hattn och ta en kaffe. Det här blir en lång en...

Onsdagen gick ganska långt som vi tänkt oss. I och för sig hade vi inte planerat något minutprogram heller, så det kunde inte direkt gå fel. Bussresan spenderades på att försöka sova. Chauffören vinglade lite och vägarna i Kanada är inte alltid i bästa skicket. Åkte lika bekvämt som en säck potatis. Vi kom i alla fall fram till Toronto inom utsatt tid. Det vill säga typ 6 på morgonen.

Åt morgonmål på McDonald's. (When in Rome...) Sedan tog vi oss ut i kylan för att kolla på saker. Såg stadshuset, något slags torg/park framför stadshuset, ett hus med en Tesla Coil på taket, Central Station, CN Tower och första våningen - kostade typ $25 att åka upp och vi kände oss snåla - och gick sedan ner till hamnen och lurade. Flygfältet ligger på en ö just söderom, så det ser ut som om planen tänker landa på vattnet. Såg tufft ut ungefär två landningar. Tog en kaffe i något slags komplex nere i hamnen och såg typ alla lekisbarn i hela Toronto gå på en balettföreställning på tredje våningen. Efter kaffet gick vi typ västerut mot "Norwegian Park". Den var såpass norsk att där fanns en flagga. Fort York en liten bit därifrån var också en måttlig besvikelse. Vi såg på stället i fem minuter med Denna och visste sedan precis hur vi skulle erövra hela stället med en granatkastare och en Mini Buster - och det finns inget vatten runt fortet. Lunchade i Chinatown. Ganska stort i Toronto. Bussen till Niagara var näst på listan.

Landade i "centrum" på kanadensiska sidan av staden Niagara Falls. Dumpade väskorna i förvaringsboxar - igen - och gick till fallen. Första grejen vi konstaterade var att de faller åt fel håll. Har alltid trott att vattnet rinner söderut, men uppenbarligen rinner det åt rakt motsatt håll. Andra grejen var att fallet som är helt på USA:s sida inte är så stort som man fått för sig. Tredje grejen var att nordamerikanerna tydligen är nöjda med bilderna de tar med sina kameratelefoner. Snälla, ta nu inte bilder av natur och annat jätte häftigt med en kornig kameratelefon. Slutligen konstaterades att Hästskofallen är ganska imponerande. Otrolig mängd vatten det handlar om. Att man blir fuktig på grund av dimman redan på en dryg halv kilometers håll säger kanske en del. Ja, så har de tydligen varit tvungna att uppfinna en fjärde dimension till sitt Niagra Falls-simulatoråk. Fast så är ju vissa filmer "in true 3D" nuförtiden också. Blev utan kontanter efter lunch, vilket var ett litet problem en stund, för alla bankomaterna var allergiska mot Visa. Yrade iväg till klungan med hotell och kasinon uppe på kullen och fick tag i en fungerande bankomat i ett kasino. Dörrvakten gillade Dennas skor - skarpt. Såpass skarpt att han ville köpa dem. Vi tyckte att Denna skulle sälja, men han ville inte gå tillbaka barfota.

Försökte febrilt få tag på vår värd i St Catharines, men vi hittade inget WLAN och han hade gett oss fel telefonnummer. Lyckligtvis hade vi adressen, så vi tog oss dit och dök upp på trappan. Gjorde en liten miss när vi antog att kartan på bussis var skalenlig. Borde ha tänkt på att folk i Nordamerika kanske har lite svårt med att få kilometrarna rätt. Avståndet som till synes var ett par kilometer var tydligen det dubbla. Missödet till trots gick hela visiten finfint. Diskussionerna var möjligen lite på träigare sidan, men så kom vi dit helt utslitna och sent. Han fick hur som haver testa på Salmare, surskorpor och sill med världens lamaste reaktion som resultat. "Mmmeh" sade han.

På torsdag morgon steg vi upp alltför tidigt. Tog taxi till centrum och bussis, för att sedan ta bussen till Buffalo där vi skulle hyra en bil. Korsandet av gränsen tog en liten evighet på grund av en importtysk och någon random kvinna som fick gå ut tillbaka och vänta på en bänk efter första försöket. Till råga på allt kostade det $6. Stöld. På flygfältet hyrde vi världens största lilla bil med världens högljuddaste GPS, körde via "världens största hus" - ett shoppingcenter som vi gav den titeln - där vi såg världens största flagga och världens sorligaste påskhare. Körde sedan mer eller mindre raka vägen till Bowling Green. Stannade egentligen bara för att äta och för att kolla på Lake Erie i Geneva-on-the-Lake, men ändå tog det till 19 förrän vi var framme. Denna tyckte att vi borde öppna Convention Center där och ha the Geneva Convention typ en gång om året. Erie är en tråkig sjö. Den borde brinna lite oftare. Anlände slutligen till Bowling Green, även om vi någonstans mitt i majsåkern lite började tvivla på att det alls fanns en stad med 30 000 pers, varav hälften är universitetsstuderande, där ute. Korsade dock en viadukt och POOF, där var den. Våra värdar där var helt lysande. Sociala och lätta att tas med i allmänhet. Om vi inte har tolkat alla signaler och dylikt helt fel, så var det ömsesidigt. Talade skit med dem en timme medan vi bjöd även dem på surskorpor, sill och Salmare. Josh blev så förtjut i sillen att vi gav honom en hel burk. Krista kunde inte äta det. Gick via en lokal nakkimuija, medelst diskussioner om politik och socialism, till Crystal Castles konserten vi egentligen var där för. Lite kort keikka, men annars bra. Efterfest hos någon studerande på andra sidan gatan. Josh körde IDO-bussen. Efter en dryg timme gick vi tillbaka mot deras. Vek in på en annan efterfest på vägen. Fyratiden till sängs på världens mjukaste heltäckande matta. Skaffade världens mest random souvenir. Josh har skrivit en bok av någon anledning. Köpte en av honom och hade honom att signera den. Hur många månne har en sån? ^^

Fredagen spenderades ganska långt på att köra upp till Chicago. Yrade in i Bourbon på vägen för namnets skull. De har ett vattentorn som det står 'Bourbon' stort på. Hände inte så hemskt mycket på vägen. Att ha sovit korta nätter ända sedan tisdagen började ta ut sin rätt. Närmare Chicago hände det sedan lite. Såg en flagga som var större än världens största och missade vårt avtag typ två gånger. Fick leka med toll roads. Hittade huset vår värd bor i utan problem, men sen sket det sig. Han hade glömt att påpeka att ringklockan inte funkar, så vi trodde att han antingen inte var hemma eller att vi hade fel adress. Wardrivade lite runt kvarteren och fick tag på WLAN. Fick sedan reda på historien om ringklockan och saker löste sig. Körde bilen till O'Hare och tog EL Train downtown. Kollade på stan ett par timmar och tog turistiga bilder i Millennium Park.

Hockeymåndag och planeringstisdag

Måndagen spenderades ganska långt på att sova länge och på att spana in shoppingcentret under jorden nere i centrum. Av någon anledning finns här en massa bra kläder i alla butiker, men ingen verkar gå med dem. Skumt sjack. Åkte sedan hem via Hannas för att äta lite och sen tillbaka till stan för att kolla på Canadiens - Senators på en pub. Vi måste ha gjort något fel, för den första puben vi gick till var typ tom och på den andra föredrog folk att tala sinsemellan framom att spänt se på matchen. Skumt sjack. Inte gör man så där hemma.

På tisdagen var det dåligt väder, så vi spenderade större delen av dagen på att försöka planera roadtrippen. Ingen biluthyrningsfirma i Montreal gick med på att vi skulle ta en bil till Chicago och lämna den där. Kom fram till att det skulle vara behändigt om vi tog bussen 00:15 ner till Toronto, kollade på stan där ett par timmar, tog nästa buss ner till Niagara och sedan lite tillbaka in i Kanada till killen vi ska sova hos. Couchsurfing är bra grej om man känner sig snål

Östlig roadtrip med koncentrationssvårigheter

Söndagen spenderades även den i bil. Körde till Les Cantons de l'Est eller vad det nu heter. Eastern Townships på skapligare språk.

Ungefär halvvägs dit såg vi ett berg. Tänkte att det säkert är bra utsikt från toppen, så vi körde upp dit. Hittade en gammal skidbacke. Den hade typ två pister och en rostig knapplift, så det lär inte vara så konstigt att den inte var i bruk mer. Regnade istappar och elände i skogen runt oss. När vi kom ner såg vi en skylt som sade "Granby till höger" så vi for dit på en kaffe. Klart man måste ta sig till Granby, i Kanada. Underligt nog kunde ingen svenska där. Ganska omärkvärdigt ställe. I alla fall den biten vi såg. Ja, förutom "björnen på berget" som var ett skumt ställe med dvärgar och saker. Vi vågade ungefär in på parkeringsplatsen, men inte så mycket längre.

Nästa anhalt var Magog. De lär ska ha ett sjöodjur någonstans i sin jättestora sjö. Vi fick inte syn på det. Körde sedan söderut ungefär längs stranden. Gick inte så smidigt alla gånger. En gång hamnade vi på en privat väg mitt i ingenstans. En annan kom vi till ett gammalt kloster. Helt imponerande grej. Trodde klostren dog ut på 1900-talet. Så icke fallet. Tänkte sedan att vi skulle sikta på Owl's Head för att få lite bättre utsikt över sjön. Den lokala utsiktsplatformen var nämligen lite misslyckad, då någon hade byggt ett hus framför den. Owl's Head visade sig vara en skidort endast, så vi svängde av in på en grusväg som gick upp mellan ett par andra berg. Vi kom kanske halvvägs upp till en gryta mellan de två topparna, men sen fick vi inte köra längre. Det bor någon fransk eremit där uppe och Jean-Bob vill inte ha besök. Tror vi. Fanns typ ett vattenfall brevid vägen just där vi stannde för att svänga så det var inte helt i onödan.

Färden fortsatte söderut längs sjön tills vi kom till Mansonville. Där såg Hanna en skylt som påstod att det ynka fem kilometer längs en väg skulle finnas en bro, som väl skulle påminna om något slags bro från en smörig film. Asfalten blev till grus, som blev till tjälskadad lervälling med golfhål här och där. Dessutom var landskapet och husen som taget ur en av Rob Zombies filmer. Vi hittade i alla fall "bron" till slut. Synd bara så fick man inte köra på den, den var precis före en återvändsgränd mitt i ingenstans och man kunde inte gå över den för det var en vägg på andra sidan. I princip var den inte så mycket mer än ett glorifierat picknicktak över en bäck på baksidan av ingenstans. Fiasko, men det var i alla fall tillräckligt spontant för att vara en underhållande grej på det stora hela.

Efter brotrippen körde vi lite längre söderut till Highwater och gränsen till USA. Där stannde vi för att vinka åt folk på andra sidan och för en pisspaus. Sedan körde vi tillbaka mot Montreal. Tog några bakvägar som kändes småskumma i nattmörket. Att enda kanalen på radion körde någon halvfanatisk gudstjänst gjorde inte saken bättre. Sedan kom vi upp över snögränsen och fick in lite mer fiiliskanaler. Hände inte så mycket mer på vägen tillbaka. Klockan var nästan midnatt när vi kom hem igen och odometern stod på 650km efter två dagar.

Lite som 300, men en misslyckad variant

Jo, att, men dåå... igår på lördagen gjorde vi en liten road trip ungefär västerut. Hade ju ändå hyrt bilen av en orsak. Snickrade ihop något slags picknickkorg med födoämnen. Ser man endast på viktfördelningen bestod korgen till största delen av Hannas lilla 1,36 kilogram lätta påse med mikromarshmallows. Resten var tydligen de mest kända bagelsen i stan, sallad, diverse grejer att bre på och standardpåläggen korv et ost. I princip hade vi med oss artificiella sötningsmedel och luft - innehållsförteckningen godkänd av resedagbokspanelen.

Eftersom städerna i Nordamerika ganska långt är uppbyggda som rutnät tyckte vi att en karta var onödig. Eller ok, vi hade med oss en grej med några huvudleder som finns i den "grova guiden till Montreal". Bra gick det. Körde över till fastlandet i södra änden av ön. Det lär ha finnas en bra utsikt när man kör över bron. Just var den grå. Inte så bra utsikt. Planen var därefter att ta färjan över floden Ottawa i Hudson till indianreservatet i Oka. Det gick inte så bra. Isarna har inte gått helt här ännu, så färjan är på hyllan tills vidare och hade vi försökt ta isvägen hade vi blivit lite småfuktiga. Blev en ex tempore kaffepaus i Hudsons mesta hippie-eko-feministbutik någonsin. Goda morotsmuffins hade de. Vi är fortfarande inte helt säkra på varför de fnissade åt oss när vi sade att vi ville över floden. Nåja, om något är oklart gällande sånt så skickar vi Denna och tala turistengelska.

Körde längsmed floden tills vi hittade en färja som gick längre upp i floden. Fanns ett ganska stort vattenkraftverk precis brevid, så nördar som vi är så stannde vi och tog lite bilder. På parkeringsplatsen vi valde fanns ett monument över något slags slag mot indianer i Long-Sault. Killen monumentet berättade om hade ca 50 pers mot ungefär 700 indianer. Monumentkillen förlorade alla man, medan indianerna förlorade 19. Lite som 300, men misslyckat.

Vidare mot Oka. Alla vattendrag på vägen var översvämmade. Ganska mycket vatten som flyttar sig när snön töar. Hanna ville ha kaffe på vägen, så vi stannade typ vid första skylt som sade "café". Det var en antikvitetsbutik med en skrämmande medelålders kvinna bakom spakarna. Lite som filmerna där folk bilar genom USA, stannar på nåt lokalt ställe brevid vägen och allt skiter sig. Vi flinade snett och nervöst, köpte kaffe och for vidare fort som attans jävlar. Crazy Cat Lady.

Sedan kom vi plötsligt in i reservatet. Fanns ingen skylt, utan det enda tecknet på detta var att vägrenen var pyntad med små skjul, husvagnar, nakkimuijakiosker och dylikt som blinkade och alla lovade sälja bättre tobak än grannen. Utgående från husen verkar områdets huvudsakliga inkomster komma från tobaksförsäljningen och den går inte så otroligt lysande. Lite sorligt.

Lunchade i själva staden Oka, brevid färjfästet och kyrkan. Böt chaufför och körde vidare. Klockan var relativt mycket i det här skedet så vi rullade tillbaka mot Montreal. Den här gången längsmed västbanken. Tänkte byta till en österled i Laval, ta broarna över floden och sedan ratta norrut längs väg 40. Skulle ha gått helt smidigt om jag inte hade missat typ alla avtag till väg 40, så vi körde tvärs över ön och ut via Longeuil på östra sidan om Montral, kollade runt lite och körde in i stan från öst istället. Det finns inget intressant i Laval eller Longeuil. Överhuvudtaget.

Chillade hos Hanna resten av kvällen.

You can go to the little man in the cavern. He will sell you ticket

Gårdagen gick konstigt fort. Vi vaknade i tid för att göra den 45 minuter långa promenaden tvärs genom stan för att äta lunch med Hanna. Hon var måttligt chockad att vi hittade och dök upp på hennes kontor oanmälda. Fast det var inte så svårt. Stod ju "ingenjöörs dess papiiirs" med en stor pil på infoskylten. Lunchen åt vi på trappan till någon stor kyrka nära universitetet. Den var lite sned i förhållande till parken, men utsikten var väl helt ok. En okänd tant från Vancouver, men egentligen Irland, vi körde om i trapporna tyckte att klättringenvar vad som skilde pojkarna från männen. Ok, sade vi och lämnade henne i fartdammet.

Hyrde en bil och hjälpte Hanna flytta lite. Tänkte också att jag skulle skaffa ett par lättare skor. Har nämligen kört med fyrhjulsdrift hela resan. Det gick inte riktigt som planerat. Först hittade jag inte metrostationen jag skulle ta. När jag väl kommit ner på stationen var där så varmt att man blev svettig. När jag kom ut från stationen regnade det sjok från typ alla håll. Så hittade jag inga skor heller. Jävla specialistbutiker som aldrig har sett skor som möjligen är lite tvetydiga gällande användningsområde. Fast det ger mig i och för sig en ursäkt att ta mig till Ville de Souterraine (the Subterreanean City).

Träffade Hannas kompis Jörn och planen var att vi alla skulle gå ut någonstans. Slutade med att vi satt i köket till 1, missade sista metron in till stan och samtidigt den lägligaste bussen. Tog fel buss in mot stan och råkade på en u-sväng och nästan tillbaka dit vi började. Resan som skulle ta en 10-15 minuter tog närmare en timme och stämningen var på puuben var sjunkande när vi väl kom in till stan, så vi gick till en lokal snägäre och åt en Poutaine. Det måste väl kallas en lokal delikatess, som består av franskis, brunsås och typ en hel ost. Mätt blir man, men ådrorna stockar säkert igen om man äter en andra portion inom en cirka 10 år.

The little man in the cavern, som vår taxichaffis talade om här första kvällen visade sig vara biljettförsäljaren i metron. Var lite besviken. Hade redan sett en kort kille i sandwich board stå i en stor grotta säljande metrobiljetter med en koskälla i ena handen. Man kan inte alltid vinna.

Canadiens Coins

Kring midnatt igår var det som om någon skulle ha slagit av en brytare. Somnade i soffan utan att märka det ungefär. Så hade man i och för sig varit vaken sedan klockan 15 på tisdag till 7 på torsdag morgon (finsk tid) med en tupplur här och där. Misstänker att man skulle ha kunnat ha en fet jet lag på gång ifall man hade sovit över Atlanten.

Vädret var jävla bra idag, så vi satt ett par timmar på balkongen på sydsidan av huset. Kaffe, smörgås med jordnötssmör och diskussion om Hannas granne på andra sidan gatan som gör en helikopter lite nu och då för att han känner för. Släntrade iväg genom stan mot parken som finns på bild ifall man kollar upp Mont Royal på wikipedia. Hanna är en dålig värd, så solen gick i moln efter en dryg timme. Klättrade upp på Mont Royal och kollade på utsikten. Det är en ganska hög kulle för att vara mitt i ett annars ganska platt område.

Hanna måste, en stund efter att vi nått toppen, gå på franskakurs, så med Denna tog vi riktning på högt tillbaka mot Hannas lägenhet för att vänta på vårt borttappade bagage som skulle anlända med budbärare. Eftersom vi fortfarande var uppe på Mont Royal betydde det här att vi först gick längsmed diverse stigar högst uppe på berget och sedan klättrade ner när vi tyckte att det var lägligt. Det här råkade vara inom synhåll för en utsiktsplatform full med folk. Ibland är det, som Denna konstaterade, synd att man inte har en finsk flagga på ryggen. Nu trodde alla på utsiktsplatformen att det var ortsbor som drog iväg ner för kanten med två öl i en sönderfallande pafflåda. Hur som helst kom vi nästan rakt på gatan vi skulle sikta på. Råkade dessutom på samma joggare två gånger på 5 minuter när vi tog kortaste vägen genom en krök. Hon flinade.

Väskorna kom kring 8. Var överraskande lätt att få dem av budbärarkillen. Vi sade ungefär "morjens, vårt tavara" och fick dem. Rena kalsare och rätt storleks skjorta ftw. Har nämligen gått omkring med ett tält till t-skjorta idag. Folk lär vara lite mulliga här i knutarna om XL är standardstorlek.

Just det ja. Dollarmynten här har Montreal Canadiens logo stämplad på framsidan pga 100-års jubliéet.

Försenade flyg, ombokningar, borttappat bagage och 23 timmar på löpande fot

Nåjah, var ska man nu börja. Där jag slutade förra gången antagligen.

Taxin vi beställt kom helt lydigt hela vägen fram till dörren och chauffören gav hela hushållet mitt i natten när han ringde på dörren. Dörrklockan där låter ungefär som en mistlur. Konstaterade att det var dimma. Hoppade på tåget, som visade sig vara tåget alla pendlare tar till jobbet i amsterdamregionen. När vi checkat in lade vi märke till att flyget skulle bli försenat en halvtimme ungefär på grund av dimman. Ingen panik, vi har gott om spelrum i andra ändan. Blev lite mer försenade för att flyget i sig inte kom till Schiphol i tid, men inte omöjligt försenade. När vi väl kommit in på flyget bestämde jag mig för att ta en tupplur. Sov i en timme ungefär och konstaterade då jag vaknade att vi fortfarande satt på landningsbanan i Holland. Slutresultaten av hela denna rumba var att vi kom iväg från Schiphol 10-15 minuter efter att vi borde ha landat i Zürich. Dimma.

Steg av planet i Zürich med instruktioner att ta kontakt med markpersonalen. Sagt och gjort och vi fick reda på att vi blivit ombokade och skulle ta kontakt med Transfer Desken. Tydligen landade vi för sent för att bagaget skulle hinna förflyttas och mitt i allt skulle vi flyga till Paris för att komma över till Montreal. Fick en matbiljett på 10 CHF som plåster på såren och tips om att Air France vill att vi ska checka in skilt vid gaten ännu, även om vi fick biljetter från Transfer Desken. Klockan var i det här skedet lite över 12 och flyget till Paris avgick 1635. Fiilisen i topp. Inga problem här ännu. Vi hade också Världens Heligaste Pretty Fly for a Rabbi med på det här flyget. Hans hantlangare såg lite borttappad ut.

På Charles de Gaulle började det bli lite spänt. Vi landade brevid vad som såg ut som en samling containers en god bit på sidan om huvudterminalerna lite mindre än en timme före flyget till Montreal avgick. Vi skulle av någon outgrundlig anledning ta kontakt med Transfer Desken igen, vilket inte underlättar då man måste ta en buss för att komma till rätt terminal. Ja, så skulle baggaget checkas...igen...hos fransmännen. Man hade lite föraningar i det skedet. Klockan var, då vi boardade planet, 1900 och vi hade varit på löpande fot i ungefär 15 timmar. Planet hade lite flagande färg och något som på håll liknade en spricka under fönstren längs ena sidan. Flygfärden var lång och händelselös, om man bortser från att världens minsta mommo någonsin i historien försökte kommunicera på ryska utanför wc:n. Gick inte så lysande.

2035 lokal tid landade vi i Montreal. Tydligen ska man fylla i något slags Declaration Cards när man flyger in. Där frågas bland annat ifall man har med sig något slags mat till Kanada. Har inte varit här förr, så jag tog det säkra före det osäkra och kryssade i "jep", för jag hade en banan och ett par mandariner i väskan. Detta förorsakade en liten pratstund gällande min banan med tulltjänstemannen. Han fick reda på att den är köpt i en matbutik, är gul, färsk och inte speciell på något sätt och har skalet på sig. Påminn mig om att vara mer seriös när jag åker till USA :P

När vi skulle hämta våra kassar fick vi reda på att den otroliga franska förmågan att organisera saker hade sett till att kassarna var kvar på Charles de Gaulle. Vi är med andra ord för tillfället i Montreal efter att resan som skulle ta 15 timmar tog närmare 24, vi blivit ombokade ett par gånger och bagaget blivit borttappat. Vi har snart nått level cappen i "världsvan resenär" med Denna, så mycket har vi varit tvungna att fixa med idag.