You can go to the little man in the cavern. He will sell you ticket

Gårdagen gick konstigt fort. Vi vaknade i tid för att göra den 45 minuter långa promenaden tvärs genom stan för att äta lunch med Hanna. Hon var måttligt chockad att vi hittade och dök upp på hennes kontor oanmälda. Fast det var inte så svårt. Stod ju "ingenjöörs dess papiiirs" med en stor pil på infoskylten. Lunchen åt vi på trappan till någon stor kyrka nära universitetet. Den var lite sned i förhållande till parken, men utsikten var väl helt ok. En okänd tant från Vancouver, men egentligen Irland, vi körde om i trapporna tyckte att klättringenvar vad som skilde pojkarna från männen. Ok, sade vi och lämnade henne i fartdammet.

Hyrde en bil och hjälpte Hanna flytta lite. Tänkte också att jag skulle skaffa ett par lättare skor. Har nämligen kört med fyrhjulsdrift hela resan. Det gick inte riktigt som planerat. Först hittade jag inte metrostationen jag skulle ta. När jag väl kommit ner på stationen var där så varmt att man blev svettig. När jag kom ut från stationen regnade det sjok från typ alla håll. Så hittade jag inga skor heller. Jävla specialistbutiker som aldrig har sett skor som möjligen är lite tvetydiga gällande användningsområde. Fast det ger mig i och för sig en ursäkt att ta mig till Ville de Souterraine (the Subterreanean City).

Träffade Hannas kompis Jörn och planen var att vi alla skulle gå ut någonstans. Slutade med att vi satt i köket till 1, missade sista metron in till stan och samtidigt den lägligaste bussen. Tog fel buss in mot stan och råkade på en u-sväng och nästan tillbaka dit vi började. Resan som skulle ta en 10-15 minuter tog närmare en timme och stämningen var på puuben var sjunkande när vi väl kom in till stan, så vi gick till en lokal snägäre och åt en Poutaine. Det måste väl kallas en lokal delikatess, som består av franskis, brunsås och typ en hel ost. Mätt blir man, men ådrorna stockar säkert igen om man äter en andra portion inom en cirka 10 år.

The little man in the cavern, som vår taxichaffis talade om här första kvällen visade sig vara biljettförsäljaren i metron. Var lite besviken. Hade redan sett en kort kille i sandwich board stå i en stor grotta säljande metrobiljetter med en koskälla i ena handen. Man kan inte alltid vinna.